15.10.2013

Systrar vill få slut på slit och släng

Trött på modebranschen i London flyttade designern Linda Karlsson hem till Åland och skapade sitt eget modemärke Labelled.

– Jag fick idén att göra ny design av gamla kläder i London, där jag bodde granne med en butik som hette Junky Styling, berättar hon.

Hennes syster Anna Karlsson klippte i sin tur för ett och ett halvt år sedan sönder en gammal skinnjacka som blev till ett halsband. Enligt Anna finns det så mycket skräp som dräller överallt att det är svårt att se det fina i helheten.

– Ingen vill ha en kort läderjacka från 1982, därför sätter jag hellre saxen i den och klipper remsor och tygbitar som jag sedan flätar eller syr ihop till smycken att hänga kring halsen eller sätta i håret.

Stil före trender

I butiken Labelled i Mariehamn låter systrarna förnuftet bestämma, stil går före trender och inget slits och slängs. I dag säljs även Annas grejer i affären under namnet Oktober. Systrarna har olika stilar, men samma tankegång: att slita och slänga är ohållbart för miljön, så varför inte göra något vackert av det vi redan har?

– Folk kommer alltid att vilja köpa och äga saker, men för den skull behöver inte ett barn i Bangladesh slita ont för skamligt låga löner. Väldigt få tänker på hur mycket billiga klänningar i modebutikerna egentligen har kostat med tanke på miljöförstöring och utnyttjad arbetskraft, säger Anna och låter sin vakna blick glida över sortimentet i butiken.

Hon tror också att låga priser gör oss mer vårdslösa, eftersom vi då inte känner att plaggen har ett värde. Och tvärtom, om det svider litet i plånboken när vi köper en kappa, ser vi till att ta hand om den ordentligt.

– Ett tag i mitt liv var jag storkonsument. Jag kunde shoppa sju olika tröjor som jag sedan aldrig använde. Numera har jag i viss mån hittat min egen stil. Jag funderar mer på vad som passar min kropp, och köper hellre ett dyrare kvalitetsplagg som jag kan använda länge. Och i stället för att fokusera på vad någonting kostar, tänker jag på priset per användningsgång. En billig tröja som du använder bara en gång kan bli mycket dyrare än en dyr jacka som du använder varje dag i flera år.

Detta är ett tankesätt som Linda och Anna också vill sprida vidare.

– De flesta av mina kläder syr jag i enkla former utan midja, sedan kan man i stället markera den med skärp, om man vill. Jag vill att kläderna ska passa så många kroppar som möjligt, och även hålla länge rent stilmässigt, säger Linda och fortsätter:

– Trender kommer och går, men jag satsar hellre på former och mönster som känns tidlösa så att ingen ska behöva köpa nytt hela tiden.

Sunt bondförnuft

Intresset för traditionellt hantverk och tron på sunt bondförnuft är något som både Anna och Linda delar med varandra, och som har lockat dem till Marthaförbundet. Men Linda menar att Anna är något mer martha-aktig än hon själv.

– Du är en person som rör ihop socker och hallon från frysen på fem minuter när du inte har någon sylt hemma, i stället för att åka och handla i butiken.

Anna bara skrattar och säger något ironiskt tillbaka. Och sådan är jargongen mellan systrarna. De bollar ofta sina egna idéer fram och tillbaka, och de är alltid ärliga, fastän de har olika smak.

– Det fungerar eftersom vi respekterar varandras olika stilar. Dessutom, lustigt nog, passar våra saker väldigt bra ihop i butiken, trots att man inte alltid vill ha dem på sig samtidigt.

Linda har något frustrerat i blicken när hon säger att det svåraste av allt är prissättningen. Hon försöker utgå från den tid hon lägger ner på ett klädesplagg när hon bestämmer sig för ett pris, men det är inte alltid det fungerar.

– Om jag skrev ner varenda timme skulle plagget många gånger bli alldeles för dyrt och jag skulle inte få det sålt. Men detta är något jag försöker jobba på, och ofta prövar jag mig fram. Mitt bästa försäljningsargument är att alla mina plagg är unika. Det finns ju bara ett enda av allt jag gör.

Nu drömmer hon om att även sy herrkläder.

– Män shoppar av tradition inte i onödan, och materialet i deras kläder är oftast av bättre kvalitet. Hittar du en halsduk för en man innehåller den alltid ull, medan halsdukar för kvinnor ofta är gjorda i billigare material.

Anna i sin tur har sökt sig utanför Åland och säljer i dag sina smycken i både Helsingfors och Stockholm.

Berättelsen bakom

Vi börjar prata om begränsningarna i ett material, och jag undrar om det ibland kan vara svårt att hitta ny användning för ett gammalt plagg eller föremål. Men det är ingenting vare sig Anna eller Linda vill kännas vid. Tvärtom gillar de utmaningar och att de måste tvinga sig att klura ut vad man exempelvis kan göra av en två centimeter lång tygbit.

Linda och Anna har från början fått bra respons på sin affärsidé, sitt hantverk och sin inställning till konsumtionssamhället.

– Många lämnar in kläder som de annars hade tänkt slänga eller ge bort, och tycker att jag ska göra något fint av plaggen. Jag får även många vanliga syjobb: knappar som ska sys i eller dragkedjor som ska fixas. Det är många som vill reparera sina kläder i stället för att slänga dem, men tyvärr har kunskapen om hur man gör börjat försvinna. Materialet och kvaliteten var mycket bättre förr, jag behöver exempelvis bara blunda och känna på materialet med fingrarna för att veta om det är en gammal eller ny rock, förklarar Linda.

Anna föredrar till och med att materialet är slitet, och vill att det ska ha en historia att berätta. Hon har börjat göra örhängen av fjädrar från påfåglar som strövar omkring på Lilla holmen i Mariehamn.

– Där är själva berättelsen halva grejen. Att den går att koppla till en fysisk plats på Åland när kunderna kommer in i butiken, säger hon.

Och även Linda vill förklara varifrån hennes kläder kommer. På prislappen på hennes plagg står det ”I used to be...” (Tidigare var jag …).

Text: Liz Lindvall

Se alla artiklar