07.09.2010

Kameleont på barrikaderna

Susanna Alakoski tar gärna med sig sin man, författaren Mats Söderlund, till Tangopalatsi på Södermalm i Stockholm och dansar och lyssnar till bortglömda tangoschlagrar som lyfter i Daryas och Månskensorkesterns moderniserade tappning.

– De har så många instrument, uppträder i 30-talskläder och är så modiga och kaxiga och det är så ljuvligt.

Orkestern uppträder under parollen Älska, lid och glöm.

– Precis som jag är uppvuxen med rågbröd och lenkkimakkara är jag uppvuxen med tangomusik, den musiken var levande i min barndom, säger Alakoski.

När hon var i fyra-femårsåldern flyttade familjen från Vasa till Skåne. Det starkaste minnet är tystnaden.

Susanna Alakoski identifierar sig med nya invandrargrupperna, hon ser i deras ögon hur de tar in ord och försöker begripa. När självförtroendet blir tillräckligt stort börjar de prata.

– Jag kan skratta så gott när de pratar fel. Jag känner mig bekväm med minoriteter, homosexuella har jag otroligt lätt att komma nära, Downs syndrom, alla som har någon slags minoritetsproblematik eller är marginaliserade. Det är en otrolig styrka och glädje, man är kameleont. Jag kan kliva in i kriminella kretsar och känna att det här fixar jag.

Prisbelönt bok

Debuten Svinalängorna blev en veritabel succé – prisbelönad, på försäljningstoppen. Nu kommer boken som film i Pernilla Augusts regi och under våren turnerade den också som pjäs på de finländska teaterscenerna.

Alakoskis andra roman, Håpas du trifs bra i fengelset, beskriver klassresan ur den duktiga flickan Annis perspektiv, i ett Sverige där de som var annorlunda automatiskt placerades i obs-klasser. Observationsklass, smaka på det ordet. Där hamnade de som inte kunde svenska och de som diagnostiserades med bokstavskombinationen adhd.

I Alakoskis böcker är huvudpersonerna flickor som klarar sig. Det är brodern, Sami, som samhället sviker. Han hamnar i obs-klass, dras ner i en spiral av alkohol- och drogmissbruk och kriminalitet.

Vad är det som gör att man blir en duktig flicka?

– Jag tror de flesta flickor är det, det ingår att vara duktig. Precis som det ingår i mansrollen att tafsa (skratt). Vi har duktigprinsessorna, det förpliktigar att vara flicka, det är det som uppmuntras i skolvärlden, att man inte ställer till med problem. Det blir snarare så att man krymper sig, att man inte vågar ta utrymme. Jag tänkte på det när jag sysslade med politik och såg hur kvinnorna gjorde allt för att inte ta plats och männen bara uäää, vräkte ur sig.

Alakoski själv beskriver sig som både duktig flicka och gårdens skräck.

– Det positiva med min historia är att jag har något slags icke-respekt för den duktiga flickan. Jag var så väldigt tuff när jag var liten, jag slog helt enkelt ner mobbarna. Jag fick naturligtvis jättemycket stryk, gårdens skräck kallades jag ett tag. Det där med att klara sig ... för min del finns det inga raka vägar för att klara sig. Jag får ofta frågan hur jag har klarat mig och jag brukar säga att jag haft tur och jag har haft studielån. Framgången i mitt liv har mycket att göra med politiska beslut och politisk intention, det att jag växte upp i en tid som var genusmedveten. Man kanske råkar träffa en lärare som ser en.

Ett av kapitlen i Håpas du trifs bra i fengelset handlar om en studievägledare som uppmuntrar elever från lågutbildade familjer att satsa antingen på byggbranschen om han är pojke eller socionomstudier om hon är flicka.

– Det där är nästan ett faktum och det upplever nästan alla som kommer från arbetarklassen. När jag talar om att göra en klassresa, talar jag om hur planlös den är från början, man kan nästan bara definiera alla ”inten”: jag ska inte jobba på fabrik, inte i korvkiosk. Man har heller ingen vägledning i sin omgivning för det finns ingen studietradition. Livet som klassresenär kan kännas oerhört ensamt. Tiina Rosenberg har beskrivit det som att man spelar bortamatch livet ut.

Alkoholismens olika ansikten

Alakoski blev socionom, jobbade som socialsekreterare ganska länge och när hon fick barn blev hon också allt mer politiskt intresserad.

– Jag upptäckte att samhället inte var byggt för barn och fick upp ögonen för miljöfrågorna. Som socialsekreterare jobbar man från ax till limpa, men jag upplevde oftast att jag stod i slutet av politiska beslut. Det syns mycket snabbt inom den sociala sektorn hur politiska beslut slår ut.

Åren 1995–2003 var hon anställd i riksdagen som dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet Gudrun Schymans pressekreterare. När Schyman gick ut med sin alkoholism var Alakoski med när det stormade – hela tiden.

– I Svinalängorna har jag försökt att ge alkoholismen flera ansikten. Där börjar mamman supa för att stå ut med ångesten, men min ambition var att nyansera bilden av alkoholism. Gudrun Schyman behandlades som om hon var den enda kvinnan i Sverige som drack sprit och det stämde inte med min verklighet, vare sig med vad jag hade sett i riksdagen eller i mitt privatliv. När hon vågade gå ut med sin alkoholism tillkom sångaren Kikki Danielsson, skådespelaren Susanne Reuter och nu senast på listan är ju författaren Monika Fagerholm. Man skulle tro att det finns fler än fem, sex kvinnor i världen som är alkoholister ...

Vill du förändra samhället med dina böcker?

– När det gäller antologiböckerna tänkte jag så, men jag hade inte en enda tanke på det angående de skönlitterära böckerna. De förändrar samhället, känns det som. Jag trodde antologin Fejkad orgasm skulle väcka stor debatt om kvinnans underläge i sängen, varför vissa fånar sig och så, men jag tror den ligger före sin tid. Den väcker fortfarande för mycket fniss.

Text: Lorna Bartram

Se alla artiklar