05.09.2006

Grönt är skönt - grönare är skönare

Klimatet möjliggör en annan sorts grönska än hemma.
Man hanterar den på ett helt annat sätt, beskär och klipper och formar. De vackra lönnarna och blodlönnarna längs vår gata beskärs varje höst in till stammen, så att de under hela försommaren ger en liten, om än någon, skugga och grönska. När de i december tappar sina löv har de skott som är flera meter långa och spretar likt kala fingrar upp mot den gråa himlen. Sedan kommer kommunens gubbar med sina stegar, lastbilar och flismaskiner och beskär dem igen. Buskarna på de små privata gårdarna mot gatan är ofta hårt tuktade. Vår favorit har nu rundats av, men var länge formad som en liten kanin.

Det finns också allt möjligt som blommar, prunkande. Tidigt på våren märkte jag till min förvåning starkt doftande, olikfärgade hyacinter i nästan alla planteringar. Nu har lavendeln redan ett längre tag glatt oss med sina mjukt välvda gröna kullar med blå topp. Tack och lov kan man inte tukta dem!

Här finns också de mest fantastiska rosor, i alla upptänkliga färger, storlekar och former. Vissa skiftar färg när de slår ut, andra växer högt som träd. Den första blommande buske som slår ut på våren i vår mest välbesökta park, är rhododendron. De har en hel hörna med olika rhododendronbuskar, och ögat kan knappt urskilja alla olika färger de blommar i, kanske av ovana för allt det vackra efter den gröna vintern.

Men den mest speciella växten är nog ändå magnolian, så olik alla våra träd uppe i norr. Som nordbor blir jag och flickorna helt saliga när dess blomknoppar växer till sig. Vi är ofta tvungna att gå omvägar bara för att kolla in vad som hänt med knopparna sedan förra gången vi var ute och tittade, flickorna lika intresserade som jag. Som allra vackrast är den när bara några blommor slagit ut, medan de flesta ännu är i knopp. Jag tycker att den som helt utslagen blir närmast obscen, det blir för mycket. Litet som Las Vegas, det är bara för mycket.

En av våra oaser här i närheten är en gammal slottspark som är något vanvårdad. Det är så underbart att gå i den fuktiga lummigheten, under de oklippta träden och längs jordstigar som omges av alltför högt gräs. Där kan jag fånga något av känslan från hemlandets somrar. Första tiden i Bryssel tyckte jag att allt var så fult när det var ändrat av människohand, men som med det mesta, så har ögat vant sig. Nu kan jag njuta av de rundade, ibland koniska buskarna, av regelbundenheten i rabatterna, till och med av det överallt nyklippta korta gräset.

När vi förra året i slutet av juli kom ut till stugan i Åbolands skärgård tog det mig två dagar att ta till mig allt det härliga, naturliga, karga och samtidigt frodiga landskapet. Det var som om kroppen och själen skulle ha sugit i sig av den livsglädje och framför allt tystnad som det fanns så gott om. Högsta fröjden var att sitta med dassdörren öppen och ta in surret från tusentals insekter, studera myrornas stretanden och se solens skuggspel genom talltopparna. Med lite tur hör man vågornas kluckande mot strandstenarna och sjöfågeln – och inte bara det envetna surret från vattenskotrar. Seanserna blev kanske lite längre än de behövde, men det kan man unna sig!

Förra sommarens avslutande besök i Helsingfors fick mig att häpna över hur fräscha kvinnorna var. Jag förstod inte genast vari skillnaden mot Bryssels vackra kvinnor låg, men jag har insett den nu. Här är kvinnorna mejkade och lika stylade som buskarna och rabatterna, medan finländska kvinnor ännu oftast ser lika naturliga ut som strandbjörken på barndomens Lillö. Håll er så, vackra finländska kvinnor!

Marlene Ahlberg

Skribenten bor med sin man och tre barn i Bryssel, Belgien. Hon är hemmafru och företagare, och bloggar regelbundet på adressen www.marleneahlberg.blogs.se.

Källa: Tidskriften 05/06

Se alla artiklar