16.02.2004

För högt pris för välståndet?

Samtidigt har den här utvecklingen fört med sig en skrämmande förändring i hur vi ser på människans värde.

Den synen ger oss ett människovärde som helt och hållet går att mäta i produktivitet. ”Om du inte är produktiv och aktiv på arbetsmarknaden så har du inget värde”, är den sanning man då opererar utifrån. Och den människosynen, den synen på liv och samhälle är inte sympatisk, inte empatisk heller. Den dyker upp i sällskap med ordspråket ”Var och en sin egen lyckas smed” som i och för sig kan vara hur sant som helst, men som också kan tillämpas som ett tillhygge mot någon med en svagare utgångspunkt. Den som inte är tillräckligt stark eller vill tillräckligt mycket blir då diskvalificerad, duger inte. Men ett samhälle bestående av enbart jämstarka individer som alla kämpar om att komma längst eller högst upp kan inte vara idealet.

De som skapade den nordiska välfärdsmodellen hade väl tänkt sig att alla skulle få plats, och att tanken på arbete för det gemensamma bästa skulle vara en ledstjärna. Idag har ledstjärnan bleknat, modellen håller på att växa oss över huvudet och ord som ”solidaritet” och ”kollektivism” har fallit ur modet. Alla skall skapa sin egen välfärd, verkar det som.

I den stat där alla skall vara produktiva kommer de äldre och de svagare obönhörligt att marginaliseras. De kommer att uppfattas som om de var i vägen, resurskrävande och besvärliga. Ingenting får räcka för länge, och vem har då tid att vänta på någon som inte kan eller orkar gå så fort?

Någonting har blivit rasande fel när vi har tillåtit samhället att gå i denna riktning. I andra delar av världen, där det ibland kan vara alldeles oerhört illa ställt med välfärdsmodellen, finns det istället tid och respekt för de äldre generationerna. Där skulle ingen hitta på att uppfatta dem som onödigt resurskrävande. Arbetslivet ser visserligen annorlunda ut, speciellt för kvinnor, men samtidigt har omsorg och omvårdnad om både äldre och små en annan plats och en annan självklarhet än hos oss. Däremot kan det ju vara lite si och så med det teknologiska spetskunnandet…

Så nu frågar jag stillsamt: Inte är det väl bara så att vi har sålt ut något väldigt viktigt medan vi har klättrat uppåt på listan över nationer som klarar sig väl? Och är de värdena för evigt förlorade?

Martina Harms-Aalto
förbundsordförande

PS. Som en utmaning till alla marthor och distrikt slänger jag nu denna boll: När har ni senast ordnat program tillsammans, de unga med de äldre? Nu är tiden för generationerna att mötas. Låt budet gå! Jag vill gärna höra vad ni hittar på och hur roligt ni har haft!

Se alla artiklar