13.06.2005

Vägen till Jack Anderssons hjärta

För några år sedan blev Jack änkling långt borta i Kanada. Hans Gloria gick efter ett tålmodigt buret lidande bort med Gud i hågen. Själv hade Andersson aldrig haft någon fastare relation till vår Herre. Men efter fyrtio år i skogsbolagets tjänst ute på de stora slätterna, tyckte han att De Sälla Jaktmarkerna, dit hans svärson tänkte sig efter sin död, verkade vara ännu trivsammare än Himlen. Svärsonen var nämligen indian, gift med Jacks rågblonda dotter och paret ägde ett blomstrande pensionat vid Lilla Slavsjön, 20 mil norr om Edmonton.

Jack hade alltid känt hemlängtan i Kanada. Nu var han pensionär, hade gott om pengar så han beslöt sig för att flytta tillbaka till sin hemstad i Finland. Men där var ingenting som förr då man bara kunde gå till bys, oanmäld knacka på hos någon och få sig en kaffe och en pratstund. Nu satt folk instängda för sig själva. Ingen hade tid med Jack. En annons i lokaltidningen verkade lovande: ”Konditorikurs för sockergrisar”. Och så kom det sig att Jack en kväll befann sig på bakningskurs som enda karl bland femton damer. Och vilket härligt gäng han hamnat i! Marjorie från forna Jugoslavien var specialist på äppelpajer och sjöng dessutom som en ängel. Hon hade lockat två andra sångfåglar att öva in en klingande repertoar à la Harmony Sisters. Den ena var den sprittande glada Ester och den andra finurliga och runda Berit och damerna sjöng de härliga texterna till de sköna melodierna från 40- och 50-talet: ”Toodeloo, släck nu lampan och dröm om mig ...”

Första bakningskvällen parades Jack ihop med Berit. På temat ”kaffegodis på 20 minuter” skulle det lagas vindböjtlar. I nervositeten rörde Jack i hela ägg i stället för bara gulor. Böjtlarna sade puff och säckade ihop. Som en blixt knådade Berit ihop några småbullar, gräddade dem medan Jack rörde ned kardemumma och grädde i mandelmassa. Locket skars av, de doftande knytena fylldes med massan och presenterades som ”fastlagsbullar från Edmonton”! Jack hade aldrig smakat något så gott!

I fortsättningen gjorde de två succé med sina ”Manitoba-piroger” och ”kanadensiska pinnar”. Berit bakade och Jack hittade på vad bakverken skulle kallas och skötte snacket på sin oemotståndliga svengelska. För att förbränna alla extra kalorier, började de stavgå tillsammans. Under de långa promenaderna fördjupades vänskapen och en vacker dag blev Jack bjuden till Berits sommarstuga. Vid kvällsbrasan tog Jack fram sin hustrus briljantring och frågade om Berit kunde tänka sig att gifta sig med honom och bära den gamla ringen? Det kunde hon nog, men ville gärna vara förlovad några dagar först. Hon tänkte nämligen inte för tredje gången köpa grisen i säcken!

Två veckor senare flög Jack ner ett lustigt sällskap till Schweiz och Luzern. Det var Berit älsklingsstad sedan 60-talet, då hon jobbat som hembiträde för en italiensk diplomatfamilj. Där ville hon gifta sig och för sin Jack sjunga Karin Juel-Jules Sylvainsånger med Ester och Marjorie. Från Lilla Slavsjön kom Jacks dotter och indiansvärsonen flygande. Den korta ceremonin vid Lejonmonumentet förrättades av en tjänsteman från borgmästeriet och sedan åkte man i utsmyckad hästskjuts ned till sjön. Dotterns och indianens bröllopspresent var nämligen ett oförglömligt paddeläventyr på Vierwaldstättersjön för hela bröllopsföljet. Fyra kanadensarkanoter var upphyrda. I en av kanoterna stuvade lokala mästerkockar ned delikatesser. I aktern på Berits och Jacks kanot paddlade indianen med en fjäder av en schweizerkråka instucken i sitt svarta hår och lyssnade förundrat till den märkliga sången de tre squawerna sjöng på sitt obegripliga språk: ”Toodeloo, släck nu lampan och dröm om mig - att jag älskar dig, toodeloo ...”

Här slutar egentligen historien. Men det finns en liten epilog som är värd att berättas. Det lustiga var nämligen att Berit och Jack var födda på samma dag mitt i den högsta sommaren och firade sin 67-årsdag med vännerna på Berits stuga. När gästerna åkt satt jubilarerna hand i hand i gungan och njöt av stillheten. Skönt lummig av allt skumvin slogs Berit av en svindlande tanke. Hon plockade åt sig den sista vindböjteln från fatet. ”Jack, du är den första man i mitt liv som lagar pösiga vindböjtlar utan att själv vara en.” Jack såg ut som ett frågetecken så Berit fortsatte. ”Ordet v i n d b ö j t e l betyder en hållningslös och opålitlig person. Då är du mera som en ... som en r å g l i m p a”. Hon slängde vindböjteln åt husskatan som under hela kalaset suttit ett stycke ifrån och tiggt. Och skatan hade banne mig heller aldrig ätit något så himla gott som Jack Anderssons vindböjtlar!

Text: Pontus Dammert

Se alla artiklar