21.11.2007

Styrkan ligger i svagheten

– Vi behöver mer kärlek oss emellan och den bör byggas upp under hela livet. En kollektiv kärlek talar jag om, att våga bry sig mer, att inte alltid vara tvungen att klara sig själv, säger riksdagsledamoten Tarja Tallqvist.

– I kärleksfacket kan man nog också sätta in de äldre. Tänk vad förskräckligt att vara tvungen att vara rädd för ålderdomen! Den borde vara sådan att man har rätt att bli gammal och omskött – på samma sätt som barnet har dessa rättigheter. Vi får ta lärdom från södern där man sköter om varandra, säger Tarja Tallqvist som själv miste hus, firma och bil under depressionen på 1990-talet, arbetade sig tillbaka, utbildade sig till närvårdare åren 2002–2005, gav ut två böcker och i dag sitter i riksdagen som nyvald riksdagsledamot för kristdemokraterna.

Beslutet att ställa upp i riksdagsvalet tog Tarja Tallqvist i bilen. Hon blev uppringd och fick en förfrågan. Efter sju kilometer tackade hon ja. Slutbudgeten för kampanjen var 3 000 euro.

Vi sitter i hennes lilla arbetsrum i riksdagens så kallade gamla del och rummet fylls av hennes liv och berättelser. Det är tvära kast från sorg och bedrövelse till klingande skratt, kämparglädje, företagsamhet och en stilla reflektion över kärlekens nödvändighet. Det här är ingen tyst kvinna. Inte heller en hård kvinna. Men en ytterst målmedveten sådan, med hårda livserfarenheter som bidragit till att skapa en ödmjukhet inför livet, människorna och de utsatta. Eller som Tarja säger: – Man borde vara så stark att man vågar vara svag.

Allt kretsar kring samma tema under våra timmar av samtal. Tarjas mål är klart: Som nummer ett på listan finns vårdarnas situation i Finland. Som nummer två de människor som miste allt under depressionen på 1990-talet och blev satta på svarta listor, där de återfinns än i dag, utan chans att få kredit eller ens tillhöra en bokklubb. Smutskastade. Tarja har redan under sina några månader som riksdagsledamot hunnit med att utarbeta ett lagförslag för att få bort dessa vanliga, oskyldiga människors namn från kredituppgifternas svarta lista.
– Detta gäller depressionens offer, de personer som överlevt, för det var många som begick självmord när de miste allt, ingen förstod och de dessutom stämplades som kriminella trots att mycket berodde på bankernas agerande. Skulle jag inte själv ha gått igenom det här, skulle jag inte förstå hur orättvist och vidrigt det hela var och är, men nu kan jag kämpa för det på riksdagsnivå.

De svagas sak, den vill Tarja föra fram. Över 420 000 namn lyckades hon samla in på medborgaradressen för vårdarnas sak. Man skrattade då hennes mål var 100 000 namn. Regeringens löften inför valet var: Tillräckligt med vårdare, bättre lön åt vårdarna och god vård för de äldre.

– Nu har man plötsligt glömt detta och ändå har över hälften i huset kommit in på grund av dessa vallöften, konstaterar Tarja och fortsätter:

– Det känns hemskt att höra att pengarna inte lovats vårdbranschen. De ljuger ju! Vuxna människor ljuger. Som om folket skulle vara korkat.

Tarja Tallqvist har egentligen gjort sitt livsverk inom televisionen, där hon arbetat som redaktör och egen företagare. Att bryta upp från det och utbilda sig till närvårdare, då andra börjar drömma om pension, är ganska radikalt. Men Tarja svarar:

– Jag var trött på att ha eget företag. Egentligen var skiftet inte så radikalt för jag hade under en stor del av mitt liv jobbat med socialpolitiska dokumentärer och gjort många program om sjukvård och äldre. Mamma dog. Pappa hade dött tidigare. Jag funderade på vad jag ännu ville med mitt liv, men jag funderade inte länge. Jag har aldrig funderat länge på mina beslut i livet. Inte ett ögonblick har jag ångrat att jag sadlade om, fast det nog var tufft att studera i den här åldern. Men intressant! Min första praktikplats var bland äldre och jag blev förälskad i dem. Ju mer dement, desto mer förälskad blev jag.

Tarja gjorde en brottsanmälan mot sin första praktikplats.

– Jag kan inte hålla tyst om jag ser att man gör fel, förklarar hon och berättar att hon har fått sparken från flera platser för att hon inte kunnat hålla mun.

– Dumt att ge sparken åt mig, jag är ju journalist. Jag är inte tyst om det.

Tarja Tallqvist är tydlig då hon formulerar vallöftena om fler vårdanställningar.

– Det handlar om antalet vårdare enligt de behov som finns på arbetsplatsen. Behoven kan ändras. Jag tar som exempel Sylvikoti i Esbo där jag ännu får jobba och inte fått sparken, säger Tarja med glimten i ögat.

För fyra år sedan, då Tarja började på hemmet, var det helt tillräckligt med två vårdare på natten, men i dag är de gamla i sämre skick och behöver mera vård. Numera räcker inte två vårdare på samma antal patienter. Det är viktigt att ta detta i beaktande då man funderar på anställningar på vårdhem och sjukhus.

Tarja använde en semestervecka till att arbeta på Sylvikoti för att inte fjärmas från vardagen, då hon sitter bland beslutsfattare på riksnivå. Det kommer hon att fortsätta med. I oktober gjorde hon och finansminister Jyrki Katainen tillsammans ett besök på Sylvikoti.

– Det fysiska jobbet tar mycket kraft. Jag önskar att Katainen skulle få upp ögonen för detta. Mediciner ersätter vårdaren, men en människa behöver en annan människa. Hela tiden känner man att man inte räcker till. Hjärtat och ryggen får lida i vårdaryrket. Om någon i personalen insjuknar, är man oftast ensam med allt. I dag får man normalt inte ersättare. Arbetsmoralen bland vårdarna är hög, man lämnar inte någon i sticket. Detta får inte utnyttjas.

Jag framkastar tanken att invandrarkvinnor vårdar sina äldre, men att detta har blivit ”onaturligt” för dagens finländare. Tarja replikerar med ett högljutt:

– Kliché! Att vi i vårt land inte skulle kunna vårda. En finländsk vårdare är varm och har en god utbildning. Hon är en bra vårdare och vill vara vårdare. De som är specialiserade på äldre tycker ju om äldre. Alltid finns det något rötägg, förstås. Det är den ohållbara arbetssituationen, tröttheten som gör att vårdarna nu protesterar. Det handlar inte om att vårdarna är lata.

– Att ta in filippinsk arbetskraft är som människohandel. Språket, utbildningen – det skulle vara intressant att se med vilka arbetsavtal de kommer. Jag är arg. Det är ingen lek att vi har vårdare som inte talar vårt modersmål, inte kan vår kultur. En filippinsk vårdare vet till exempel inte hur en gamling tvättade byk ute på isen. Det är som att utsättas för våld när man som gammal och dement får vård på ett främmande språk, genom en annan kultur. Finländska vårdare flyttar till Sverige, Norge, Danmark, England, Irland och USA och vi tar in andra kulturer. Jag förstår inte detta. Men striden är inte slut.

När jag går skall Tarja fortsätta utveckla Suomi seis!, en uppmaning till det finska folket att visa vårdarna solidaritet genom tio minuters tystnad på arbetsplatserna. Då skall man också hålla möte på riksdagshusets trappa. Att det blir strejk om regeringen inte ger de pengar den lovat både stöder och tror Tarja.

Är det något hon vill tillägga för Marthas läsare?

– Det finländska samhället behöver äkta omtanke och kärlek. Det behöver de äldre och det behöver våra barn. De svaga. Men varför inte alla? Så ler hon, igen.

Text: Catherine Granlund

Se alla artiklar