11.06.2007

Små glädjeämnen ger energi

Sikke Sumari är ett bekant ansikte från tv-programmet Kockkriget, författare till kokböcker och tidigare restaurangägare. I dag har hon flyttat till Estland och bor i ett gammalt fiskarhemman på ön Muhu, som hör till ön Saarenmaa. Här håller hon matlagningskurser för grupper med allt från sex till tolv personer och härifrån driver hon egna projekt i Finland.

Sikke är sålunda en kvinna som samtidigt håller på med många projekt. Ändå följer hon en enkel princip: allt skall komma i viktighetsordning. Först kommer alltid den egna hälsan och det egna välbefinnandet. Och det som påverkar och styr individen får inte vara ideal som påförs utifrån, såsom kroppsideal i olika medier.

– Om du inte har tid att sköta om dig själv, måste du lära sig att exempelvis ta femton minuter från den tid som är reserverad för städningen. Det går inte att ta hand om allt annat, om man inte först tar hand om sig själv, poängterar Sikke.

För familjens vidkommande ser hon den gemensamma måltiden som grunden för välbefinnandet och som något som inte får offras. Ett tips för att hinna med allt är att delegera ansvaret hemma. Barnen får gärna ha arbetsuppgifter i hemmet och de kan också hjälpa till med att tillreda måltider.

– Lär er att delegera arbetet – både på jobbet och i hemmet! uppmanar hon alla kvinnor. Allt ett barn vill är att vara tillsammans med mamma och pappa och hjälpa till.

Sikke kan inte låta bli att ställa sig frågan om barnens rotlöshet härstammar från det faktum att de inte har några uppgifter i hemmet, inte deltar i en daglig gemensam måltid och förs bort från hemmet till olika fritidssysselsättningar.

– Den mängd hobbyer som dagens barn ägnar sig åt är alldeles förfärlig. Föräldrarna hinner knappt mötas, eftersom de har så bråttom med att skjutsa barnen från ett träningspass till ett annat.

Sikke ser duktigheten som en skugga som har fallit över dagens kvinnor. Till exempel kvinnliga företagare har svårt att ge ifrån sig arbetsuppgifter eller lämna över ansvar åt sina medarbetare. Under vårt samtal får hon flera telefonsamtal. De kommer från bland annat den person vars företag arbetar med att boka resenärer till Sikkes matlagningskurser i Nami Namaste, som hennes fiskartorp i Estland heter.

– Lär dig delegera, uppmanar hon ännu en gång.

Själv konstaterar hon att hon inte skulle ha några som helst möjligheter att vara bunden till en plats och ett kontor och sköta om bokningarna. Vid tiden för intervjun, till exempel, besökte hon Helsingfors för att köpa hem organiskt odlade plantor som odlas och används till matlagningen i Nami Namaste.

Alla kvinnor har någon idrottsgren som ger dem tillfredsställelse och möjlighet att stressa av, och det lönar sig att försöka ta reda på vilken den är. En regelbunden morgonyoga är en nödvändighet för Sikke.

– På så sätt kommer kroppen i gång på morgonen. Ju äldre man blir, desto viktigare är det att smörja maskineriet, säger hon.

Men vad krävs egentligen för att leva ett fullödigt liv med inre harmoni? Sikke säger att det som fordras är att hon för sig själv klargör vad det är som behövs för att hon skall må bra. Att hon flyttade till Estland var ingenting hon planerade, men hon fick chansen, sade upp lägenheten i Helsingfors och flyttade. Samtidigt upphörde hon och hennes make, krögaren Tony Ilmoni, med parets restaurangverksamhet. Han reser för tillfället i Mannerheims fotspår till häst genom Kina. Med maken har hon i dag ett e-post- och sms-förhållande, som hon beskriver som nytt, intressant och ett tillfälle att efter många år lära känna varandra på nytt, på ett annat plan än det vanliga hemlivet.

Under åren har hon föredragit att resa lätt, det vill säga familjen har aldrig ägt en bostad.

– Vi har alltid bott stort, men på hyra, och jag har alltid ansett att ägarskap spärrar in människan, konstaterar hon.

Fiskartorpet Nami Namaste ägs i dag av hennes företag och har gett henne en ny syn och ett annorlunda sätt att se på livet. Som total novis flyttade hon till fiskarhemmanet och började odla växter och örter. En tulpan som vuxit upp är en glädjekälla och påminner om hur hon planterat löken i höstas, då det redan var kyligt ute. Spontant visar hon en bild av tulpanen som hon tagit med kameran i sin mobiltelefon. Den röda blomman lyser piggt mot den karga bakgrunden.

Det är de lokalt odlade växterna som ligger till grund för den matlagning som sker i torpet. Sikke brinner för att använda de växter som är en del av den miljö där hon befinner sig, och konstaterar att all glans i att äta en god mozzarellaost försvinner, om man får den inpackad i plastfolie på varje bensinstation.

– Hur härligt är det inte att kunna skörda en morot eller en rödbeta direkt från jorden där den vuxit! utbrister hon.

Att lära sig växtodling från början har blivit en kraftkälla för Sikke och hon ger alla tipset att odla – oberoende om det är i en kruka i ett fönster, i några krukor på en stor balkong eller i ett trädgårdsland i en trädgård. Odling ger henne samma tillfredsställelse som meditation.

– De jordnära tingen är viktiga för människan och ger den energi som behövs i livet. Jag upplever det som en slags meditation, där bara lotusställningen fattas, säger hon.

Perfektionist är ett ord som Sikke inte tycker om. Hon föredrar att tänka att saker och ting nog ordnar sig när man låter dem mogna i huvudet.

– När jag arbetar med ett projekt, har jag många gånger fått konstatera att jag skulle ha kunnat prestera bättre, men att jag åstadkommit så mycket som mina krafter för tillfället medgav.

Inre ro är viktigt för alla och detta gäller särskilt för kreativiteten. Trots det vill dagens människa hellre köra slut sig fullständigt än dämpa takten och njuta av livet.

– Man bör lära sig att märka när man mår bra och ta sig tid att njuta av en bok eller lyssna till god musik. Ibland kan det vara bra att låta städningen vara och i stället gå på en konsert.

Vår lunchträff är slut och Sikke fortsätter arbetet med att hitta förnödenheter till Nami Namaste. Nästa höst har hon för avsikt att tillbringa i Kina tillsammans med Tony och hans ressällskap. Då tänker hon, om det bara är möjligt, resa med Transsibiriska järnvägen. Allt som krävs är mod, fördomsfrihet och en gnutta impulsivitet. Och det har Sikke.


Text: Marit Björkbacka

Se alla artiklar