07.05.2008

Skuldbördor

Under det senaste året har jag blivit uppringd uppemot ett tiotal gånger av vänliga människor som verkar allvarligt bekymrade över min privatekonomi. Och inte nog med det. De är hyggliga nog att alldeles gratis erbjuda mig råd och tips om hur jag kunde bära mig åt med mitt personliga finansiella överskott. En erbjuder livförsäkringar, en annan frivilliga pensionsförsäkringar, en tredje fonder osv.
Den första fick napp. Efter det har jag med gott samvete kunnat meddela de följande att min privatekonomi är så ordnad man nu kan önska sig, tack och hej. Och i takt med att samtalen blivit fler, har jag för all del börjat ifrågasätta dessa hedersknyfflars hederlighet.
Men i sanningens namn är de ju ute i rätt ärende. Det är precis det vi alla borde göra, när och om det pekar uppåt i ekonomin: spara. Madrass eller fonder, hur som helst, men spara borde vi.
Men sparar vi? I helskota sparar vi. Vi sätter sprätt på det vi har och lånar upp pengar som aldrig förr. Hushållens skuldsättningsgrad översteg nyligen 100 procent, vilket i klartext betyder att allt fler de senaste åren tagit allt större lån, och då främst bolån. Den skuldsättningsgraden är visserligen inte hög i internationell jämförelse, men jag måste fråga mig om vi verkligen är beredda att låna ännu mer, om och när den ekonomiska tillväxten avtar. För det är det vi konsumenter borde göra, i synnerhet som den traditionella industrin som drivkraft inte är så mycket att räkna med. Konsumera mera – med de pengar vi sparat under goda tider. Aj jo, men äsch. Återstår att ta mer lån då, men vem vill göra det med ett fett bolån redan på nacken?
Så kan man tänka. Eller så kan man tänka i ljusare banor. Trots att lånestocken är stor, gör de långa lånetiderna och de låga räntorna att amorteringskostnaderna inte utgör en alarmerande stor del av hushållens utgifter. Att inkomsterna och förmögenheten ökat bidrar till samma glada slutresultat: Det finns pengar att använda. Och det finns plats för mer lån.
För jag tror att vår inställning till skuld håller på att ändras. Idealet om en skuldfri död står inte längre så högt i kurs. Kanske har vi börjat fråga oss varför det är så himla viktigt att vara skuldfri, om man en gång är död? Lån ger oss möjlighet att skaffa av livets goda, och amorteringarna följer med oss, ja livet ut om det vill sig så. De är utgifter bland andra utgifter, och planerar man sin ekonomi kan de vara hur hanterliga som helst.
Räntorna rusar inte iväg, lånetiderna är långa – allt borde gagna den hugade låntagaren en lång tid framöver. De största orosmolnen finns på det privata planet. För det första gäller det att hålla jobbet. Det kan vara nog så svårt, också om man kan trösta sig med en bombsäker brist på arbetskraft inom några år.
För det andra gäller det att inte skilja sig. Det är faktiskt den enskilda omständighet som mest effektivt raserar familjers och individers ekonomiska planer. Med tanke på skilsmässofrekvensen i vårt land, och med tanke på att det åldersmässigt sett är den mest skuldsatta gruppen människor som också skiljer sig mest, är det inte ett alldeles litet problem. Olyckligtvis är det också ett problem som varken ränte- eller skattesänkningar rår på.
Markus Haakana
Se alla artiklar