16.10.2012

Satu jobbar som sjutton

Satu Numminen är ingen mångsysslare – hon arbetar.

– Jag tycker inte riktigt om ordet ”syssla”, jag sysslar ju inte, jag jobbar! säger hon. Och det gör hon minsann. På sina egna och skärgårdslivets villkor. Någon semester vill hon inte ha.

På en ö med 43 fast bosatta personer som hör till en kommun med 350 invånare är det hård konkurrens om jobben. Skulle man kunna tro. Men det är faktiskt tvärtom. Men ibland måste man vara beredd på att bygga sitt eget jobbpussel. Satu Numminen kom till Seglinge i Ålands skärgård från Åbo för 16 år sedan, och har sedan dess hunnit beta sig igenom de flesta jobbmöjligheter som dykt upp i kommunen.

– Det började med ett sommarjobb i butiken på Seglinge, och sedan lite mer, och lite mer här och där, och så hyrde jag plötsligt en gästhamn och, ja, mitt i allt hade det gått 16 år och jag hade både man och barn och hus och jobb här. Men jag har faktiskt aldrig bestämt mig för att flytta hit, säger hon och skrattar lite åt sig själv.

Från hjärtat

När andra smäller igen datorn, slänger in kalendern i skrivbordslådan och drar iväg på semester, då kavlar Satu upp ärmarna inför årets mest arbetsintensiva månad.

– Seglinge är en utpräglad skärgårdsö med stor sommarturism. Trots vår litenhet har vi tre år i rad fått utmärkelsen Finlands bästa gästhamn, och sådana omdömen sprider sig snabbt bland det kräsna båtfolket.

Och visst. Gästhamnen är fantastiskt naturskönt belägen, i det röda båthuset säljer man varje kväll under högsäsongen nyrökt fisk, håller kvällstorg med ålandspannkaka, nypotatis, hembakt bröd, hemkokta sylter, nyplockad svamp och andra lokala godsaker. Och inte minst – varje båtgäst bemöts som en familjemedlem och Seglingeborna hjälper beredvilligt till med allt man kan tänkas behöva hjälp med.

– Den bästa servicen kommer från en vilja att hjälpa andra och få dem att trivas och känna sig hjärtligt välkomna. För Seglinge är sommarturisterna oerhört viktiga, så det är klart att vi månar om dem. Varje cent de lämnar efter sig på ön är värdefull, inte minst i vår lilla andelshandel, som är som en humla – den håller sig i luften fastän det egentligen är omöjligt.

Under sommarsäsongen är det mycket som ska fixas för att hålla uppe den höga servicenivån.

– Ibland behöver folk båttaxi, de kanske är strandsatta på sin ö i blåsten eller saknar själva båt, men behöver ta sig till eller från en ö. Badstranden på Seglinge är jättefin och omtyckt, den behöver underhållas och omklädningsrummen skötas. Ibland vill sommarturisterna ha en guidad tur genom Seglinge och då fixar vi det.

God turistservice

Det är lite sådan hon är, Satu. Hon sitter inte och väntar på att någon annan ska ta tag i saker och ting – det gör hon själv. Som den där vandringsleden hon grejade, med tillhörande karta över ön. Eller skolmuseet hon ställde i ordning i utrymmet ovanpå bybutiken. Inte för att hon fick betalt för det (för det fick hon inte), utan för att hon tyckte att det behövdes. Eller som när hon insåg att många sommargäster gärna skulle ha någonstans att ställa sina båtar över vintern, ja, då hyrde hon en stor hall, rustade upp den för båtförvaring och hyr ut till båtägare. Och erbjuder dessutom kringservice, som sjösättning, bottenmålning och motorservice. Men det får hon betalt för.

– Man kan ju inte göra allt gratis heller – men vissa grejer spelar ingen roll för mig om jag får betalt för dem eller inte, en god turistservice påverkar hela verksamheten på ön, så det kastar ändå svallvågor tillbaka, också på mig och min verksamhet.

När så augustihimlen långsamt mörknar och sveps in i en svart stänktapet med stjärnströssel, åker de flesta sommargäster hem till jobb, skola och vardag, och samtidigt återvänder samma vardag även till skärgården.

– Jag får ofta frågan om vad vi gör här på vintern, egentligen. I början brukade jag försöka förklara. Numera ställer jag bara motfrågan – vad gör du själv? De flesta svarar något om dagishämtningar, jobb, matlagning, att skjutsa till fritidsintressen, träffa vänner och sådant. Ja, brukar jag säga, ungefär så ser min vardag också ut.

Osvikligt lugn

Men visst finns det en skillnad. I skärgården finns det visserligen ett lika snabbt bredband som i vilken storstad som helst, men här finns också havet, klipporna, ängarna och naturen, och med naturen följer ett osvikligt lugn. Ett tempo som förvisso kan vara högt, men inte så där vansinnigt storstadsstressigt som många förknippar med sin vardag.

– Jag tror att många storstadsbor inte riktigt ser vilket ekorrhjul de tvinnar runt i, och liksom som lever sina liv från semester till semester och fasar för vardagen. Om man alltid måste ha mer och nyare och bättre och finare, och ”unna sig” för att man behöver koppla av, då måste man ju också hela tiden arbeta mer för att ha råd med allt detta. Själv föredrar jag en tillvaro där jag trivs med min vardag. Semester är inget jag känner att jag behöver. Faktiskt.

Ingen semester …?

– Näe. Jag har inrättat mitt liv så att jag jobbar med saker jag trivs med, och jag hinner träffa min familj och mina vänner och sova gott om natten. Vi är med på höstjakten och fyller frysen med kött, vi plockar bär i skogen och tar vara på trädgårdens bär och frukter, vi fiskar och odlar lite potatis för husbehov. Livet är inte så krävande i sig självt.

– Dessutom, ett hyfsat boende i skärgården kostar inte så mycket, man får väl kanske en garderob i centrala Helsingfors för samma summa.

Jobbpusslandet har gjort att de treåriga tvillingarna inte började på dagis förrän i höstas.

– För oss var det viktigt att ta vara på de första småbarnsåren, och eftersom min man Tom jobbar skift på vajerfärjan, har vi kunnat pussla. Många av de jobb vi gör, går det dessutom bra att ha med barnen på. Som att samla in plogpinnarna, staka ut vandringsleden, plocka bär, hålla i simundervisningen, röja på badstranden, gå i drevet på älgjakten och så vidare.

Stark smittoeffekt

Och vare sig det beror på arv eller smittoeffekt, är det tydligt att företagsamheten spillt över på barnen. I somras stod nioåriga dottern Julia så gott som varje kväll i gästhamnen och sålde ålandspannkaka som hon själv bakat efter simskolan på eftermiddagen.

– Förra sommaren var jag med och hjälpte till, men den här sommaren ville jag sköta det själv för jag sparade till en fyrhjuling. Och det fick jag ihop till, säger Julia stolt.

Med all rätt. Vilken nioåring knegar själv ihop till en riktig fyrhjuling i dag? Och när vi tittar in står redan treåringarna och vispar ihop till en pannkakssmet inför kvällens kommunstyrelsemöte.

– Barn kan gott hjälpa till. De både kan och tycker att det är roligt. Samtidigt får jag mitt jobb gjort, för tillfället det som har med cateringdelen av min firma att göra.

Alla de olika anställningar Satu har snubblar än en gång genom huvudet.

Så, arbetstillfällen saknas det inte i skärgården?

– Inte alls, jobb finns det hur mycket som helst. Men alla kan inte arbeta med bara en sak. Det är mest lärarna och andra med mer specifika tjänsteförhållanden som funkar på det sättet. De flesta av oss bygger våra egna jobbpussel. Inte främst för att vi är tvungna, utan för att vi vill ha det just så här.

Hur många kan säga det om sitt arbete och sin vardag?

Text: Lina Antman

Se alla artiklar