13.06.2006

Mödans belöningar

Sågspånsbanan som doftar nysågat virke slingrar sig genom tallskogen i Idrottsparken. Jag älskar att röra mig under de hundraåriga furorna. Delvis kan det bero på att träden påminner om min älsklingsfaster. Hon liksom brusar också när hon talar. När hon någon gång blir riktigt förbannad, låter hon som en hektar tallskog i storm. Men varför springer jag här som en besatt? Jag har ju aldrig gillat att springa! Plötsligt minns jag varför. Det är Denis! Han har tagit hand om oss ”springbegåvade” barn, som det stod i kallelsen som delades ut i skolan. Han vill ge oss löpsugna gossar en chans att bli som han.

Denis är vår stora idol och en av den finländska idrottshistoriens största bohemer. Men vad vet jag, en tioåring, om bohemer? Ingenting – men snart nog skall jag bli lite klokare. Jag hör honom komma dundrande och som ett lokomotiv frustar han förbi så sågspånen yr. ”Mera gas!” hojtar han och försvinner som en jagande stövare upp bakom skidbacken. Här springer jag i en vårdoftande backe och tar ut allt jag har i min lilla kropp. Varför och för vem? För att göra mamma och pappa stolta över sin lilla blivande världsmästare? Nej, utan för Denis Johansson, som tycker att jag är av ”rätt sort”! Några hundra meter senare hejdar Denis mig, där han sitter på en parkbänk. Han skall ta min puls. För att kunna göra det, måste han sticka sin jättelika cigarr i munnen! ”140 i minuten – lite lågt”, säger han mellan cigarrblaffarna. Jag är van vid cigarrer – min pappa röker minst tio om dagen, men jösses, farsan är en tjockis på snart femtio år och inte en folkhjälte som blivit finsk mästare och i dagarna slagit nationsrekordet på 1 500 meter! Han kanske skäms över cigarren, Denis? Jag försöker lätta upp situationen och berättar om min pappa som en gång, just här på banorna i Idrottsparken, spelat ett parti tennis med kung Gustav V och att de efter matchen tänt var sin cigarr som pappa bjöd på. Det är sant – det finns foton i familjealbumet! Så det där med cigarrer och idrott tycks vara rätt vanligt, farbror Denis! I samma ögonblick exploderar hela Idrottsparken och miljoner kulsprutor öppnar eld mot oss.

Det var en drillborr nedanför våra fönster som väckte mig. Men barnets minnesbilder, min dröm, dröjde kvar i vuxenhjärnan. Hur är det med dig idag Denis? Om du lever, måste du vara över åttio? Motionerar du? Jaså, du har hund! Vilken god idé! En ”motionshund” är kanske vad vi behöver. Det finns ju barnbarn som kan gå ut med den.

Men det blev ingen hund utan i stället ville Mrs D åka ner till Torremolinos på ”stavgångskurs”. Vi var drygt trettio personer som i novemberblåsten knegade på i sanden utmed de ändlösa stränderna. Lokalbefolkningen såg med förundran på horden från Norden som tydligen inte kunde skilja sand från snö. Vår instruktör drev gruppen som djur på dagen, men såg mellan fingrarna på dem som satte i sig pizza och paella på kvällen. Han räknade ut att man, för att få klämma i sig en Pizza Gigante, måste köra stavgång i två timmar med en puls på minst 130. För en pasta gällde 90 minuter. Men jag kom på att för tre havskräftor räckte 23 minuter. Vi bodde i tredje våningen så jag skippade hissen och tog trapporna fem gånger om dagen och fick då äta tio jätteräkor. Trettio längder i poolen gav mig en stor fläskchorizo och promenaden till supermercadon och tillbaka en vintböjtel med chokoglasyr. Resan till Costa del sol bevisade följande: för att kvittera ut livets små njutningar räcker det med normal motion. Men vill man hänge sig åt riktigt stora hedonistiska utsvävningar och ha så där riktigt förbaskat oerhört vildsint roligt en kväll, så måste man stavgå i djup sand minst sex timmar. Samma dag – inte nästa! V.s.b.

Text: Pontus Dammert

Källa: Tidskriften 04/06

Se alla artiklar