Mitt halvår med köpstopp
– Det fanns flera orsaker till köpstoppet. Varför det blev här och nu, handlar om vad jag lär mig av andra människor, från böcker och i mitt jobb, men det är ett personligt val. Jag har länge funderat på materialanvändning och på miljöaspekten för konsumtion. Men den främsta orsaken är kanske ändå lättja, konstaterar Lotta Nummelin. Nu behöver jag inte öda lika mycket tid på att springa i butiker eller hålla reda på mina prylar.
Samtidigt som Nummelin inledde sitt köpfria år köpte hon en lägenhet. Havet av saker som hon under årens lopp hade samlat på sig fick henne att se rött.
– Jag kände också att jag via köpstoppet ville bli fri från överflödet av saker, tillägger hon.
Ettårigt avtal
Den 1 januari i år skrev hon ett ettårigt avtal med sig själv. Avtalet, som är skriftligt, anger vad hon får och inte får köpa, och under vilka omständigheter. Flyttningen och utgifter i samband med renoveringen har hört till undantagsklausulerna. I övrigt har hon följt avtalet till punkt och pricka.
Enligt avtalet får hon köpa mat, hygienartiklar, transporter och tjänster. Cykeln har varit i flitig användning. Och ifall mobiltelefonen går i stå, unnar hon sig en ny. Går däremot mp3-spelaren sönder, får hon vara kreativ.
Nummelin medger att det inte var alldeles lätt att formulera avtalet.
– Tanken är på inget vis min egen, men det gällde att fundera noga på just mitt avtal och att jag gör det här för mig själv. Det finns många avtalsmodeller, säger hon och hänvisar bland annat till boken Köp inte den här boken.
Vad har varit svårast att avstå ifrån?
– Jag känner att jag inte har avstått ifrån någonting. Men små praktiska saker kan ibland vålla huvudbry, menar Lotta.
Än så länge har hennes överskottslager av lampor och andra prylar räckt till för att lösa vardagsproblemen. Det är bara att öppna skåpen och börja rota.
– Många har sagt åt mig att ”så noga behöver du väl inte vara”. Men å andra sidan blir man så mycket mera kreativ med att hitta alternativa lösningar. Stöter man på en motgång reagerar man oftast med att köpa sig ur problemet, eller en pryl, förklarar Nummelin.
Under det gångna halvåret har hon i stället för att köpa nytt gett bort saker hon har haft hemma.
– Sådant som jag vet att mina kompisar tycker om. Det ligger lite i vår uppfostran att man inte ska ge bort använda saker, men när man umgås med sådana som tänker på samma sätt, har det gått riktigt bra.
– Till min gudson gav jag något som jag tror att han också tyckte att är roligt, en dag på Borgbacken, nämner hon.
Mera svängrum
Köpstoppet är ett rätt individuellt val, och det går enligt Nummelin inte att tvinga på någon annan.
– Många av mina väninnor med barn har funderat på det och de har konstaterat att det kunde vara svårt att förverkliga, säger hon.
Responsen från omgivningen har mest varit positiv. I början skrev hon till och med en blogg om sitt köpstopp, men tiden och inspirationen tog slut i något skede.
– Mina kolleger är mera än förstående. Också de flesta av mina vänner tänker i samma banor och frågar ofta hur det går. Människor som däremot inte är miljöintresserade har ibland lite svårt att förstå och den första frågan jag får är om det handlar om pengar. De tror att jag är ute efter att spara pengar och anstränger sig för att förstå varför jag annars skulle göra detta. Överlag är folk nyfikna.
– Köpstoppet handlar inte om att spara pengar, framhåller Lotta. Men hon upplever att hon har mera svängrum i ekonomin än tidigare.
– Å andra sidan har jag unnat mig dyrare tjänster. Det har jag också funderat på. Om man gör något bra, vill man unna sig något nytt. Varför tycker vi så mycket om att belöna oss själva med saker? frågar hon. Och i dag när hon inte får köpa saker, har hon mera funderat över vad livskvalitet betyder för henne.
När köpandan faller på
Lotta Nummelin är van vid vardagsexperiment. Hon har bland annat prövat på att gå saktare för att hinna njuta av omgivningen. Det ger nya perspektiv.
– För några år sedan fastade jag en vecka. Under den veckan gick jag på jobb i vanlig ordning. Detta att jag tackade nej till mat och inte åt blev en jättestor sak. Jag reagerade på det att väldigt mycket av våra liv cirkulerar kring mat. Speciellt när jag var utan mat var det alltid någon som trugade kaffe i mig eller frågade om de kan bjuda på middag. Det var svårt att förklara och folk blev lite förnärmade. Började då fundera om det är samma sak med köpandet, att är det en så central del av mitt liv, en slentrian, som jag inte alls märker, berättar hon.
Köpstoppet har samtidigt varit ett test. Går man in i en butik bara för att man inte har något annat att göra?
– Jag märkte att så är nog inte fallet för min del. Tidigare när jag hade en timme extra på stan kanske jag stack mig in och tittade på grejer. Men jag har insett att shopping inte är viktigt för mig, egentligen tycker jag ganska illa om det, säger hon.
Köpstoppet har gjort henne mera observant. En väldigt stor del av stadsbilden är kommersiell, och det finns få utrymmen där man kan sitta utan att köpandan faller på.
– De finns, men man måste söka dem: bibliotek, parker eller museer. För mig är också kaféer bra, eftersom man kan sitta och läsa en tidning där.
– Vi blir ständigt överösta med reklam att konsumera mera och vi är ganska lättpåverkade. Vad man kan göra är att aktivt stå emot och säga att det är mitt val om jag behöver en sak, och det är inte tack vare en skicklig marknadsförare som jag köper den, tillägger Lotta.
Text: Marie Sandberg
