Hur leva utan att slitas ut?

Hur leva utan att slitas ut?

Jag är 31 år gammal. Jag har varit utbränd två gånger – olidliga perioder av sömnlöshet, självförakt och en rädsla för att aldrig mer kunna jobba eller umgås med mina vänner som något annat än en skugga av mig själv.

Jag lever ett liv där det alltid finns en vän att ringa eller en fest att gå på, men ändå känner jag mig väldigt ofta ensam och isolerad. Jag har gått i terapi periodvis sedan gymnasiet, och det har numera blivit en så normal del av mitt liv att jag refererar till min terapeut med förnamn i samtal med vänner. Jag oroar mig för att inte avancera i karriären, för att inte vara omtyckt och för att göra fel val i livet. Och jag tror inte att jag är ovanlig.

Jag funderar mycket på hur vi ska leva hållbart inte bara med tanke på jordens resurser, utan också våra egna. På den mentala hållbarheten, utöver den miljömässiga med mindre kött, konsumtion och resor. Jag funderar på hur vi ska leva för att inte slitas ut. Inte för att uppnå konstant lycka, men en känsla av ro. Ett tillstånd där jag kan se tillbaka på det jag gjort, upplevt och åstadkommit och känna stolthet, i stället för att se framåt på allt det jag inte gjort och inte är, och känna panik.

Växande trend

Vårt moderna liv ter sig inte särskilt hållbart i mina ögon. Var tionde finländare uppger att de känner sig ensamma. I Sverige uppger nästan var femte man att han inte har en enda nära vän att prata förtroligt med. Vi bor ensamma i större utsträckning än tidigare, värnar om vårt oberoende och drabbas av stressrelaterade sjukdomar. Unga drabbas av utmattning innan de ens hunnit ut i arbetslivet och var tionde finländare äter antidepressiva – en siffra som ökar.

Vår tid avspeglas i vår kultur och spegelbilden är inte särskilt smickrande. I SVT-dokumentären ”Mansfällan – kan Andrev få en vän?” försöker journalisten Andrev Walden ta reda på varför han nästan inte har några vänner kvar. Han är rädd för att en dag bli helt ensam, det som kallas mansfällan. Dokumentären ”The Swedish theory of love” (2015) undersöker hur svenskarna blev världens mest ensamma folk, och blottlägger baksidan av de svenska – och finländska – värderingarna om oberoende, självständighet och framgång. Svenska Yles nya onlinesatsning ”Så jävla duktig” är en rörande serie som skildrar kraven man möter som ung mamma, arbetstagare och partner – men framför allt som kvinna – år 2019. Den moderna litteraturen kryllar av urbana, alienerade kvinnokaraktärer som föraktar sina spegelbilder, samtidigt som de försöker orientera sig i en värld av Tinder, Instagram och nya dieter.

Ett svar på vår moderna olycka finns att finna i våra smarttelefoner, enligt överläkaren och sommarprataren Anders Hansen. I sitt sommarprat frågar han sig om telefonen kan göra oss deprimerad. Indirekt, är svaret. Telefonen berövar oss sådant som får oss att må bra – tillräcklig sömn, motion och sällskap – och upptar så mycket av vår tid att vi mer sällan träffar våra vänner. ”Vi är sociala varelser som behöver se, höra och känna varandra och när vi försöker ersätta riktiga möten med elektroniska riskerar hjärnan att tolka det som att vi är ensamma”, säger han.

Dagens arbetsliv

En annan förklaring kan vara dagens arbetsliv. De flesta av oss skulle göra något annat om vi inte vore ekonomiskt tvungna att arbeta, och glappet mellan det jobb vi valt av ekonomiskt tvång och det som skulle kännas meningsfullt växer. Det säger åtminstone Roland Paulsen som vid Lunds universitet forskat om arbetets mening. Han tror att vi skulle må bättre om arbetet utgjorde en mindre del av våra liv: ”Få ångrar på sin dödsbädd att de arbetat för lite.”

En tredje förklaring kan vara att vi lever i en tid där våra prestationer avgör vårt värde, och där saker som är uppnåeliga för väldigt få blivit ett mål för väldigt många: framgång, skönhet, rikedom och kändisskap.

Den här texten är en problemformulering snarare än ett svar. Det enda jag vet är att vi måste ta reda på vad som är viktigt för oss på riktigt och försöka forma våra liv efter det – i den mån det är möjligt. Och låta andra göra samma sak utan att fördöma.

Skribenten är journalist, skribent och debuterande författare med romanen "Bara lite till". Hon är bosatt i Malmö, läser och reser så mycket hon kan och är en obotlig tidsoptimist. Hon ogillar tvärsäkra människor som tror att deras tro, åsikter och levnadssätt är de enda rätta.

Se alla artiklar