13.11.2008

Längtan hem

Hela ordet är som en svagt strålande smärta i min kropp, en avlägsen fixstjärna, mattröd, mystisk och onåbar. Jag har sträckt mig efter den hela mitt liv; ritat bottenplaner, drömt om borgerliga krukväxter och inbyggda bokhyllor, äkta mattor, solida väggar och parkett. Jag ville ha många barn uttryckligen för att kunna rada dem omkring ett ingmarbergmanskt middagsbord och säga mig själv: ”Detta är min familj, här hör jag hemma.”

Föreställningen om hemmet är aktuell i den nyligen utkomna Skilsmässoboken, där 15 skribenter berättar om sitt förhållande till egna och andras separationer. ”Vårt ämne är svårt”, säger redaktörerna Arle och Hämäläinen i förordet, ”just för att kärleken, äktenskapet, familjen ligger väldigt nära kärnan i våra livsdrömmar, det som ger våra liv mål och riktning.” Till livsdrömmen hör naturligtvis också föreställningen om hemmet. Hemmet som mål och ändstation, sinnebilden för det lyckliga slutet.

Alla texter i antologin är läsvärda, och i synnerhet kvinnornas essäer berör. Sara Torvalds vingligt sårbara ensamföräldrar har hög igenkänningsfaktor, medan Barbro Teirs Längtan hem träffar en personlig smärtpunkt. I den beskriver hon hur hon aldrig har kunnat slå sig till ro, utan alltid jagat vidare efter det perfekta hemmet, den ultimata idyllen: ”Jag bara renoverade och inredde och ordnade middagar och fester och planerade för det drag som skulle förlösa oss, göra oss lyckliga, riktiga, hela. Arbetade mycket för att ha råd att byta upp oss, pekade framåt, drog honom med mig, han som inte delade drömmen, som tyckte att det var bra som det var.” Teir skriver om en grundläggande otillfredsställelse som varken låter sig blidkas av designkök eller skimrande Iittalaglas: ”Hur kan det vara bra när det känns så tomt? All min kraft tog den, jakten efter mitt hem.”

Mina egna skilsmässor har inte handlat om att renovera eller byta upp sig, men nog om att äntligen hitta hem. Intet under att jag alltid har älskat Margaret Mitchells väldiga romanbygge Borta med vinden, där Scarlett O´Hara med kropp och själ är bunden till sitt barndomshem Tara. Scarlett kämpar sig till rikedom genom krig, fasor och tre äktenskap, men i drömmen jagar hon fortfarande genom dimmorna, oviss om vart hon är på väg.

Över Scarlett O´Haras blindhet har mången ironiserat, och visst är hon en som gråter efter månen, som klänger sig fast vid en fix idé. Men jag tror inte att det är så enkelt att hon egentligen borde söka inom sig själv och gräva där hon står. Jag tror inte att vi i populärpsykologisk anda behöver trivialisera hennes – eller den moderna människans – oförmåga att nöja sig med det närvarande. Alla behöver vi drömmar för att orka. Och Margaret Mitchell gör det tydligt att Scarlett är en produkt av ett samhälle i förändring, där ständig osäkerhet tvingar individen vidare, vidare, om hon inte vill hamna mellan två stolar och marginaliseras.

Vinn eller försvinn. Samma anda präglar vår tid. Forna tiders harmoniska solnedgångsslut har ersatts av utveckling och förnyelse och det bor nog en liten Scarlett i oss alla. I Barbro Teir, som för n:te gången klickar in sig på etuovi.com för att se om Happy End skulle materialisera sig i form av det perfekta egnahemshuset, i mig när jag än en gång tar in på vad jag inbillar mig att måste vara den sista vägkröken före Tara. Men Mitchell är inte dummare än att hon ännu efter dryga tusen sidor låter sin Scarlett få starta från noll: Home. I´ll go home, and I´ll think of some way to get him back. After all, tomorrow is another day.

Jenny Kajanus

Se alla artiklar