05.09.2006

Konsumtion stjäl vår tid

”Hur ska man orka?”, brukar särskilt småbarnsföräldrar fråga sig. Det är svårt att kombinera heltidsjobb med barn. Men det är inte bara åttatimmarsnormen som gör att tiden inte räcker till. Frilansjournalisten och mamman Katarina Bjärvall visar hur konsumtion leder till stress. I våras utkom hennes bok Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion (Ordfront förlag 2006).

– När jag väntade mitt första barn för tio år sen började jag fatta vilken industri som omger småbarnsföräldrar. Jag var inne i en barnvagnsaffär i Stockholm och en expedit visade allt som man behöver. När hon visade upp ett parasoll sa jag: ”Men vänta, behöver man faktiskt ett parasoll?” Då sa hon: ”Är du en sådan där som tänker kasta en gammal handduk över ditt barn?” Jag blev rätt nerslagen och backade ut ur butiken, berättar Katarina Bjärvall med ett snett leende.

Vi sitter på kafé Pladder i Stockholmsförorten Aspudden. Kaféet ligger i Vintervikens prunkande trädgård, en ekologisk oas som drivs av en ideell förening. Innerstadens hetsiga affärsgator tycks långt borta. En lämplig plats för ett samtal om konsumtionskritik.

Är det då så farligt att ha en gammal handduk som solskydd i stället för ett pråligt parasoll? Katarina Bjärvall konstaterar att det är lätt att känna sig utsatt när man väntar sitt första barn.

– Vi har inte så starka band mellan generationerna. Det är lätt att känna sig osäker inför föräldrarollen. Då blir man väldigt mottaglig för marknadsföring som anspelar på hur man blir en bra förälder. En bra förälder blir en som köper bra grejer till sina barn, inte någon som kastar en gammal handduk över barnvagnen.

Barnfamiljer är storkonsumenter och Katarina Bjärvall visar hur konsumtion lätt blir till ett ekorrhjul.

– Vi jobbar för att kunna konsumera, men vi konsumerar även för att kunna jobba. Vi köper hushållstjänster, färdiglagad mat och annan avlastning för att hinna med långa arbetsdagar. Vi köper leksaker och prylar till barnen, för att kompensera dem för att vi jobbar så mycket.

Barnen är inte bara objekt för föräldrarnas konsumtion, utan blir även själva tidigt konsumenter som köper glass och godis, leksaker, dataspel och skivor. Bjärvall berättar hur företagen ständigt kringgår de etiska reglerna om att inte rikta reklam direkt till barn.

– Det mest förvånande när jag började undersöka det här med konsumtion var just hur raffinerade marknadsföringsstrategierna är mot barn.

Ett område där reklam smygs på barnen är internet. Reklam blandas med tävlingar och så kallade kommunikatörer på olika chattsajter får betalt för att låtsas vara kompis med barnen och lovorda olika produkter.

I sin bok visar Bjärvall även hur konsumtionshetsen inte gäller bara prylar utan även aktiviteter.

– Särskilt i medel- och överklassfamiljer finns enormt mycket schemalagd fritid. Ungarna skjutsas hit och dit mellan dyra aktiviteter. Barn skulle må bättre av mindre schemalagd tid, det är jag övertygad om.

Många föräldrar är rädda för att barnen ska bli mobbade om de inte får delta i samma aktiviteter eller får samma prylar som andra barn. Bjärvall konstaterar att en familj inte ensam kan driva igenom en förändring.

– Man måste diskutera det på föräldramöten och skapa allianser med andra föräldrar. Man kan till exempel komma överens om att ungarna inte får köpa gymnastikskor som är dyrare än en viss summa, eller att de inte får mobiltelefoner förrän nästa år.

Bjärvall betonar att det inte går att lära sina barn att ifrågasätta konsumtion om man själv har en hög konsumtionsnivå. Föräldrarna måste föregå med gott exempel.

– Medelklassen borde gå i bräschen för det här, för de har råd att vara konsumtionskritiska. Låginkomsttagare kan paradoxalt nog känna större press på sig att köpa dyra grejer till barnen, eftersom de inte vill att deras barn ska bli utpekade.

När man läser Bjärvalls bok slås man av hur tydligt sambandet är mellan konsumtion och tidsbrist. Men trots självklarheten är det inte något som diskuterats särskilt mycket.

– För att konsumera måste vi jobba. Själva konsumtionen i sig tar också tid. Det tar tid att hålla reda på vilka grejer vi behöver och att tillbringa helgerna på varuhus, konstaterar Katarina.

– Alla politiska partier, från höger till vänster, tycks vara överens om att tillväxten är överordnad allt annat. Den svenska ekonomin är i extrem balans, tillväxten är skyhög och konsumtionen har varit rekordhög i år. Ändå mår folk allt sämre, förtidspensioneringssiffrorna skjuter i höjden och den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar bara ökar.

Katarina Bjärvall tycker att det är dags att omvandla tillväxtökningen till välbefinnande.

– Genom att minska vår konsumtion och satsa mer på fri tid i stället för på jobb kan vi höja vår livskvalitet. Barn föredrar oftast närhet och gemenskap före prylar eller kommersiella tv-program, om de själva får välja.

Man behöver kanske inte åka på chartersemester varje år, det kan räcka med en mobiltelefon i familjen och det går att leva utan bil. Katarina Bjärvall försöker själv leva ett lågkonsumerande liv men medger att det går i perioder i hennes familj också.

Hon är noga med att betona att hon inte vill att just mammorna ska stanna hemma med barnen. Hon efterlyser en individualiserad föräldraförsäkring som innebär att halva föräldraledigheten knyts till mamman och halva till pappan.

– I alla fall i Sverige så jobbar småbarnsmammor redan deltid i väldigt stor utsträckning. Det är männen som borde jobba mindre. Om männen enligt lag tvingas ta hand om barnen halva tiden, så är det en nyckel till förändring på lång sikt. Det män gör brukar automatiskt få hög status och det kunde göra att fri tid får högre status än pengar och konsumtion.

Text: Petra Ljung

Vem?

Katarina Bjärvall

Ålder: 40 år.
Familj: Man, två barn och ett bonusbarn.
Bor: I hyreslägenhet i Stockholmsförorten Aspudden.
Utbildning: Journalisthögskolan plus spridda skurar statsvetenskap.
Karriär: Frilansjournalist och författare till ”En gravad hund. Det svenska språket i en mångkulturell vardag” (Carlssons 2001) och ”Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion” (Ordfront förlag 2006).
Fritidsintressen: Springa, läsa, laga mat, lukta på gräs, höstlöv, snö och nytinad vårjord (fast bara lukta, inte påta).
Inspirationskällor: Bruce Springsteen och andra tänkande stjärnstilister.

Citat: ”Låginkomsttagare kan paradoxalt nog känna större press på sig att köpa dyra grejer till barnen, eftersom de inte vill att deras barn ska bli utpekade.”

Källa: Tidskriften 05/06

Se alla artiklar