19.05.2014

Jag vill vara mera Maria!

Det är första semesterdagen, och som så många gånger tidigare menar kroppen att nu har den gett sitt allt, nu ska det vilas ordentligt.

Är det inte i halspastiller som tröttheten blir tydlig, är det i dörrar som smälls eller i soffan som plötsligt blir sovplats. Det skulle bli alla tiders semester. Solkrämen var inhandlad och hörnen till de viktigaste sidorna i reseguiden vikta. Men de där alldeles för sena timmarna på kontoret, de som skulle garantera att allt blev färdigt, har i stället samlats ihop till en klump av trötthet. Blandat med höga förväntningar och några små gräl spricker klumpen och alla tiders semester blir en enda stor besvikelse.

Vila varje dag

Att man inte lär sig, tänker jag medan jag tar en klunk av det ljumma tevattnet och byter kanal från en brittisk tv-serie till ett program där blivande brudar söker perfekt klänning. När ska jag lära mig att jag behöver längre nätter och att jag behöver morgnar när jag ligger kvar i det där mellanstadiet av att sova och vara vaken. Att jag behöver förmiddagar när det finns tid för en panna morgonkaffe till, och kvällar när pyjamasen aldrig hann bytas bort. Att jag behöver de där dagarna som tillägnas brittiska tv-serier, eller det där programmet där blivande brudar söker perfekt klänning. När ska jag lära mig det, utan hjälp av febertermometer, oöppnad solkräm och rödfärgade halspastiller?

När man lyssnar på det-är-så-mycket-nu-suckarna, hör springstegen i korridorerna eller kastar en blick i badrumsspegeln, verkar det som om vi fått för oss att vila endast är en semesterlyx. Om ens det. Men inte ens Gud skapade världen i elva månader och vilade fyra veckor i juli. Nej, vila är en vardagsrättighet. Vila är något att pricka in i kalendern just nu och med jämna mellanrum. Vi behöver inte förtjäna den, inte ha varit extra duktiga och inte behöver vi arbeta in den i efterhand. Den behöver inte vara fylld med program och det där samvetet som skriker ”bortslösad dag” behöver vi inte lyssna på.

Lite Marta och lite Maria

Kommer du ihåg Bibelns systrar Marta och Maria? (Vi hälsade på dem i en kolumn i höstas.) De var vänner med Jesus och hade bjudit in honom och några till på middag. När det sedan gällde var det Marta som sprang mellan kök och matsal, som vek servetter och som undrade om det får vara en kopp kaffe till. Allt detta medan Maria lutade sig tillbaka och lyssnade till Jesu prat. Marta blev, förståeligt nog, förargad och försökte få sympati av Jesus. Men Jesus försvarade båda systrarna. Han uppskattade det Marta gjorde, men han menade också att Maria måste få luta sig tillbaka om det är vad hon behövde.

Kanske är det inte bara en berättelse om två systrar, utan kanske finns det en gnutta Marta och Maria i oss alla. Kanske är Marta den som får oss att jobba sena kvällar på kontoret då när det verkligen behövs, som får oss att duka bordet och som får oss att skriva in spännande semesteraktiviteter på kalendersidorna. Hon är livsviktigt för oss. Men Maria är lika livsviktig. Hon behöver få gå omkring i pyjamas ända till kvällen, sova lite för länge nu som då och se på den där brittiska serien eller programmet där blivande brudar söker perfekt klänning. Hon behöver få göra det utan att Marta räknar upp allt hon har att ordna med och surar över en bortslösad dag.

Se alla artiklar