I huvudet på en löpare

Fråga inte hur långt jag sprang – jag har bara en ungefärlig aning och ungefärliga aningar ska man hålla för sig själv. Man tenderar ändå att överdriva. Dessutom har jag fått för mig att uthållighet angiven i timmar och minuter är ett bättre mått på en löpares karaktär än en sträcka markerad i kilometer.

Visst, ni fattar. I själva verket springer jag knappast speciellt långt, eller i varje fall inte så långt som mitt lutherska jag anser att jag borde springa.

Jag hade bestämt mig i förväg: Just den här söndagen skulle jag vara segare än någonsin tidigare. Jag hade till och med laddat ner ny musik för att få lite extra studs i stegen. Inte heller magen skulle bli något problem under långpasset; jag var säker på att jag hade ätit rätt.

Första halvtimmen sneglade jag på pulsklockan för att stup i kvarten kunna konstatera att ”nu är det bara två timmar kvar”. Så ska man inte göra, två timmar är aldrig ”bara”. Andra halvtimmen tänkte jag på veckan som gått och veckan som kommer. I slutet av den tredje halvan klev jag äntligen upp på endorfinnivån – högplatån där tankarna slutar kretsa kring jobbet. Det är ett farligt ställe. Det är ju i transen på högplatån man börjar inbilla sig att man tänker Stora Tankar.

Väl där uppe kom jag på mig själv med att fundera på de mest märkliga ting: Den där uppåtkrökta visslingen, är det storspoven? Varför är månen genomskinlig i tidigt kvällsljus? Varför joggar alla amerikanska presidenter, och Frankrikes Nicolas Sarkozy?

Finlands Matti Vanhanen åkte skidor i Ruka med känt resultat. Pensionsåldern ska höjas, ansåg statsministern after ski.

Vad tänkte George W Bush på när han sprang? Jag säger bara – storspoven.

Så där irrar den, tanken. Omöjlig att få styrsel på.

Svettig meditation

Jag sprang på grus, på söndersprucken asfalt, på mjuk lerig mark. Jag sprang från allt som var tungt, fel och avigt. Jag tänkte på just ingenting. Jag sprang och alla som jag mötte gjorde samma sak, de sprang. En del hade något glansigt i blicken: De hade försvunnit rakt in i dimmorna, in i frizonen där löpningen övergår i svettig meditation.

Ni som inte springer begriper inte det där, att ljudet av det knastrande gruset under skorna är terapi och billig psykoanalys.

Det var en pärs och jag njöt av varenda en av de hundrafemtio minuterna.

Det var en pärs och att påstå att jag njöt av hundrafemtio monotona minuter är inget annat än en lögn. Som vanligt kom belöningen först efteråt, i soffan after run. Motsäger jag mig själv nu? Nej, löpning är en saligt galen blandning av målmedvetenhet och monotoni.

Den som löper långt kan inte heller räkna med att få göra det i fred. Ända sedan jag började springa på allvar, runt 2005, har jag fått frågan när jag tänker delta i mitt första maratonlopp. När, inte om.

Folk förstår inte att terapin – gruset, ruset, ljuset – är ett mål i sig. Eller så är det jag som är ute och cyklar. Förmodligen är jag bara rädd för att komma sist.

Någonting har bevisligen hänt inom långdistanslöpningen. I fjol slog 21,1 kilometer långa Helsinki City Run deltagarrekord och spräckte 10 000-gränsen. Det är bäst hittills i långloppskategorin i Finland. Men det är ändå småpotatis i jämförelse med världens populäraste halvmaratonlopp, Göteborgsvarvet. I år är nästan 60 000 löpare anmälda till loppet i mitten av maj.

Jag är inte en av dem. I stället siktar jag på att slå ett nytt personligt rekord. Tre timmar i ett svep. Och vad jag kommer att tänka på under de tre timmarna, ja, det vågar jag inte ens tänka på.

Nina Dahlbäck