07.02.2008

I ensamt majestät

En ensamstående förälders vardag är en balansgång mellan saker som kan gå fel. Svävar hela tiden på gränsen: Klarar jag faktiskt det här? Eller är hela hushållet på väg att störta samman? Vad om barnen blir sjuka och jag sabbar jobben, om J. inte ställer upp som han lovat, om det kommer en oförutsedd räkning, om jag missar alla mina deadlines? I dagens värld har du små marginaler och fixar du det inte så trillar du av tåget. ”Ajö, ajö, puss puss, så tråkigt att ni inte hann med…”

Ensam betyder ständigt ont samvete för att man inte hinner med allt. Det betyder att man ensam för, ensam hämtar, ensam vakar, tvättar, jobbar, diskar, ansvarar, grälar och skäms. Ensam betyder trött, ibland utvakad. Det betyder också, åtminstone i relativ bemärkelse: fattig.

Framför allt betyder ensam naturligtvis att man inte har någon att luta emot. Ingen som säger de där fånigt tröstande sakerna som att allt blir bra och det går om och vad nu folk brukar säga när de lite tafatt försöker vara uppmuntrande och allmänt hyggliga. Ensam får pricka in en tid på familjerådgivningen när hon är i akut behov av medmänskligt stöd.
Å andra sidan: Att verkligen få vara ensam någon gång… Att få läsa sin tidning utan att bli avbruten, äta sin mat utan att behöva störta upp och torka utspilld mjölk, plocka köttbullar från golvet, mala det evinnerliga sitt nätt – gunga inte på stolen – lek inte med maten – låt andras tallrikar vara…

Magiska stunder av ensamhet är det jag behöver för att orka vara den som ger i vardagen. Jag värnar om de där ögonblicken av spegelblank tomhet, då jag får hämta andan, lägga på en skiva, glida iväg i osunt dagdrömmeri.

För mig har julen – denna hejdundrande familjefest – fått något av ett heligt skimmer över sig sedan vi separerade och jag upptäckte att julafton är lika med flera timmar av dekadentaste ljuvlighet i ett för en gångs skull färdigstädat hem.

Mina jular går nu för tiden till så att jag först sliter halvt ihjäl mig med att putsa och feja – det behövs, kan jag tala om, i ett hem med fyra barn och en tyvärr mycket slarvig mamma – tills hemmet på julaftonsmorgonen står färdigt, glimmande och tindrande, och barnen öppnar paketen under granen. Vid tolvsnåret, när julgröten är äten och pappa kommit och dragit iväg med unghögen till farmor och farfar, pustar jag ut. Och slänger mig raklång i soffan (iförd långklänning och guldskor!) läser roman, lyssnar på musik, smuttar på glögg och ser på ljus som tindrar och gran som glimmar … Sedan äter jag överdådig julmiddag med alla tillbehör i ensamt majestät, och så ligger jag igen i soffan, lyssnar på mera Jussi Björling, läser mera roman, dricker mera konjak och sover kanske bort en stund innan dörren går upp och barnen myllrar in, ivriga att förevisa allt det där som piper, surrar, blinkar, och som barn älskar men inte vuxna.

I ensamheten laddar jag mina batterier – och blir förhoppningsvis en lite bättre mamma.

Jenny Kajanus

Se alla artiklar