14.02.2006

Flickan med de blå ögonen

Vilket herrans rabalder det blev. Stella var otröstlig, men eftersom det lackade mot jul lovade pappa att ringa till Lappland och be julgubben ordna med en ny docka. – Jag vill ha Stella! tjöt Helena, för Stella var hennes bästis och därmed punkt. Sent den kvällen kom mamma på en idé som skulle hållas hemlig för Helena. Goda vänner på väg till Stockholm tog med sig Stella till en dockdoktor som lovade sy pannan och transplantera nya blundögon med extra långa fransar åt henne. Men det var en knepig operation och först efter jul skulle Stella vara klar.

Dockan julgubben kom med visade sig vara en katastrof. – Den liknar Klara! ylade Helena förtvivlat. Klara var lekskolans värsting, en riktigt elak pisimyra till flicka som ingen kunde tåla. Tidigt på Menlösa barns dag stack Helena ner Klara med huvudet före i toalettskålen. – Jag döper dig till Klara Klosett, sade Helena och drog i snöret. Också det visade sig vara en katastrof. Det blev översvämning och vattnet flöt ut på tamburparketten. Gusse sprang efter gårdskarlen, Mikke bredde ut tidningar på golvet och mamma var sprickfärdig av ilska. Pappa tyckte att man kunde ringa sotaren som tar hand om vanartiga barn.

Det är sextio år sedan den julen Helena skrämdes med sotaren. I dag har hon blivit stor flicka, har barn och barnbarn som alla en gång fått en docka eller en kramnalle i julklapp. Jularna firas på samma sätt som förr. Men det finns någonting som Helena och hennes bröder saknar. En kväll som var nästan lika viktig som julafton. Det var julgransplundringen hos mormor och morfar…..

På tjugondagsaftonen då för sextio år sedan brann en stor julbrasa i den öppna spisen. Med blossande kinder och tindrande ögon stod barnen och tittade på den stora granen. Den hade redan hunnit barra av ordentligt, men det gjorde ingenting för den var nyladdad med godis och hemlighetsfulla små paket i form av hoprullade lappar som knutits om och hängts upp med sidenband i regnbågens alla färger. Helena tyckte att de såg ut som mammas papiljotter. Hon fick ta sin papiljott först av alla. Hon vecklade upp lappen och pappa läste: ”Sök i mormors sko”. På lappen i mormors sko stod det: ”Sök under brödlådan i köket”. Och Helena sprang med håret flaxande kors och tvärs genom huset och letade efter den skatt som alltid fanns gömd någonstans. På den sista lappen stod det: ”Sök under mormors säng” och Helena yrde iväg. Ett glädjetjut hördes från sovrummet. ”Stella, min söta älskling!” Hon kom rusande tillbaka med tårarna rinnande. ”Och titta så fina fransar du fått. Du är vackrare än en prinsessa!”. Gustavs gömda skatt kom också från Stockholm. Det var en ask som det stod ”Tomtebloss” på, men den innehöll sprakastickor. Det gnistrande stjärnfallet från stickorna återspeglades i Stellas vackra ögon med de långa fransarna och Helena var världens lyckligaste flicka…

Sextio år senare. Det är trettondagsafton och julen är slut. Så är det nuförtiden och granen skall ut. Man skulle förstås kunna vänta till tjugondagen, som man gjorde förr, men det är väl ingen vits eftersom varken Helenas, Gustavs eller Mikaels familjer ändå aldrig firar den dagen. Helena tar en sista titt på den fina djupgröna granen. Flaggspelet från 30-talet är hon speciellt förtjust i. Där hänger flaggor från länder som inte existerar längre. Och den lilla röda resväskan i guldband, den lilafärgade nallen i papier-maché och blecktrumpeten – allt har hon sett i granen så länge hon kan minnas. Hon släcker ljusen, klär av granen och packar in grejerna. Staffan viker upp plastgranens grenar, sticker in den i sitt fodral och för upp den på vinden. Helena plockar åt sig en sprakasticka ur asken, tar ett stearinljus och går ut i sovrummet. I den bortersta garderobens mörkaste skrymsle sitter hennes bästis, hennes hemlighet, hennes egen Stella. Helena sätter sig på sängkanten med Stella i famnen och håller en sticka i ljuset. Den fräser till när den tänds och gullregnet virvlar runt i Stellas klarblå ögon; det är som om gnistorna fanns inne i hennes huvud. Sakta böjer Helena Stella bakåt på sängen. Ögonlocken med de långa fransarna sluter sig långsamt och sprakastickan slocknar till en glöd. Stella har somnat.

Staffan har stått i dörröppningen en stund med ett småleende på läpparna. ”Tänka sig. Snart sextitre och leker med dockor. Underbart!”

Text: Pontus Dammert

Källa: Tidskriften 01/06

Se alla artiklar