19.03.2010

En tur med litteratur

Oftast har jag bara läst recensionerna och fått någon speciell person i åtanke för att jag känner på mig att den här boken, filmen, pjäsen, sången på ett eller annat sätt fattas henne.

Fast det är inte alltid som ens vän förstår sitt bästa och är mottaglig. Det tog mig minst ett halvår och en semester att övertala mitt ex att ge boken Där vi en gång gått av Kjell Westö en ärlig chans, och på det sättet få en inblick i min finlandssvenska referensvärld. Samtidigt, under semestern i Stockholms skärgård, läste jag Gregorius av Bengt Ohlsson som jag plockat ur exets bokhylla. Syskonläsning, kan man kanske kalla det. Båda böckerna utspelar sig i början av 1900-talet, för det mesta i grannhuvudstäderna Stockholm och Helsingfors. Vi kunde förnimma hästarnas klapper och brummet av de första automobilerna, och vi hann på det sättet vara med om mycket under de lugna dagarna vid vattenbrynet innan vår Waxholmsbåt lade ut mot fastlandet igen.

Uppgång och fall

När man nyligen pratade om filmen An Education i morgonsoffan i teve, visste jag att jag skulle älska den. Och när min kompis några dagar senare ringde och berättade att hon tagit studieuppehåll, visste jag vem jag skulle se den med.

Vi följde roat med den unga hjältinnans uppgång och hjärtknipande fall på bioduken. Jag tyckte att tjuven var löjlig och trodde inte på kärleken, men kände igen mig i alltsammans, och min kompis gick hem och googlade språkkurser i Frankrike. Och nästa gång vi sågs hade vi ett gemensamt samtalsämne, mycket att tala om.

Men det var nog Per Hagmans delvis biografiska och flummiga roman Att komma hem ska vara en schlager, som jag läste för många, många år sedan, som väckte min lust att upptäcka den mytomspunna franska Rivieran och förälska mig i underbarnet Françoise Sagan.

Sinnrikt porträtt

I samma andetag måste jag också nämna Jörn Donners Rapport från Berlin. Det var min mamma som förra våren tipsade mig om denna klassiker. Den unga Donners berättande är reflekterande, levande och allt annat än ältande – ett sinnrikt porträtt av en stad och dess invånare, av vad som rör sig i deras huvuden. Det uppskattar jag som läsare, och jag skulle önska att alla resejournalister hade den i väskan eller på nattduksbordet.

Men till alla vårvintertrötta som inte har förmånen att spatsera under körsbärsblommen i Sydeuropa, och vi är många, ger jag Eva-Stina Byggmästers fnissiga regnbågspoesi. Hon skriver, som ingen annan, i boken Men hur små poeter finns det egentligen (Söderströms 2008):

/.../ betänk, om vi alla var poeter,
vad skulle vi väl säga varandra då,
om inte...

att byxorna var vackert
säckiga och att snön var
nästan blå och att små
vagabonder tycker om

att gå eller bara så här...
det är ju tur
att vi har litteraTUREN!

Text: Lorna Bartram

Se alla artiklar