08.02.2017

Arbetsklimatet är allas ansvar

Arbetsklimatet är allas ansvar

Vem har inte gjort sig skyldig till det? Klankat på företagsledningen, på chefen, på kollegan i rummet bredvid … Hittat orsakerna till arbetsplatsens problem i alla andra
utom i sig själv, och kanske rentav grävt ner sig i en missnöjesspiral, som i längden är direkt destruktiv för det egna välmåendet.

Sluta upp med det, säger Henrika Franck, forskardoktor vid Aalto-universitetet, som i stället uppmanar envar att själv börja ta ansvar för sitt liv, sin arbetsmiljö och för att förändra det som känns fel.

– Det kan kräva väldigt mycket mod, men förändringen måste börja hos dig själv.

Att hitta rätt

Då Henrika Franck med entusiastisk röst ger sig in på sitt forskningsområde talar hon också med en dos egen livserfarenhet. Hon har själv sökt sin plats på flera om­råden – först som studerande vid Svenska handelshögskolan, sedan inom journa­listiken. Ingen­dera kändes helt rätt.

Efter några år på Yle sökte hon, och fick, anställning som kommunikationschef vid Hanken. Här fick Franck också upp ögonen för att studierna i ekonomi och organisation kan vara betydligt djupare än hon som ung studerande hade insett.

– Jag upptäckte forskare som var kritiska mot hur organisationer i allmänhet fungerar och till hur det kapitalistiska systemet hade utvecklats och insåg att det är det jag vill göra – forska, under­visa. Så för tio år sedan lämnade jag allting och hoppade ut i en osäker tillvaro, utan månadslön och utan klarhet i vart det leder. Men det var en av de i livet då du vet att det här är något du måste göra.

Osakligt beteende

Avhandlingens fältarbete bestod av att under ett år placera sig inom ett företag och följa med det som pågick vid mötesbord och i korridorer.

Egentligen skulle avhandlingen handla om strategiarbete. Men den kom att handla om etik, för en av de många saker Henrika Franck noterade var att folk förändrades då de satte in sin fot i företaget. De började till exempel bete sig på ett sätt som de aldrig skulle göra mot familj eller vänner. Beteendet var ibland direkt osakligt och gement.

– De agerade enligt företagets vär­deringar, trots att beteendet stred mot de egna värderingarna. Lojaliteten mot företaget gjorde också att ingen vågade säga till då någonting kändes dåligt.

Det gällde inte bara det företag hon studerade, utan var enligt henne ett allmänt problem. När avhandlingen för fem år sedan var klar var ekonomie doktor Franck både pessimistisk och cynisk.

Kritisk forskning

År 2014 reste hon till Stanford University för att studera bland annat uppstarts-­företag. Året här hämtade med sig en rad uppmuntrande upplevelser. I USA, visade det sig, fanns det också kritisk forskning inom hennes område, men den var kryddad av optimism och av en vilja att förändra systemet inifrån. Optimismen smittade av sig.

– I USA finns en väldigt stark rörelse av medveten kapitalism, som handlar om att förändra fokus från konkurrens och girighet till ett moraliskt ansvar på alla nivåer.

Sagt och gjort. Väl hemma, nu som forskardoktor vid Aalto-universitetet, väx­lade också hon spår. Cynismen och klago­visorna slängdes överbord och under sina föreläsningar och kurser uppmanar hon numera deltagarna att göra detsamma.

– När vi talar om att människor mår dåligt på jobbet, beror det egentligen på att man måste agera för mycket mot sin egen värdevärld. Det är det vi måste lära oss bort från.

På olika nivåer

Enligt Henrika Franck måste förändringen ske på olika nivåer. Det dåliga finns i systemet. Kapitalismen som glömde sin grundgrej och började fokusera på girighet, själviskhet och tävlan. Den här osunda inställningen färgar sedan av sig på de mindre enheterna, företagen, där man anammat samma tanke. Därifrån lastas den över på de enskilda människorna, och mötena mellan dem.

– Vi tävlar mot varandra fast vi är kolleger. Nu behöver vi få tillbaka moralen mot andra människor på varje nivå. Det är allas ansvar. Varje beslut som fattas ska föregås av en tanke om vilka konse­kvenser det har för alla andra.

Sin forskning ägnar hon i dag bland annat åt att granska vad det är som gör att vi inte beter oss som vi vill på arbets­platsen. På mikroplan handlar det om möten kolleger emellan.

– Människor tar inte sitt ansvar, utan de gör sig till offer. Man säger att organisationen gör så här, att kollegan är dum. Ibland är det säkert helt sant, men vanligtvis är vi jättedåliga på att sätta ner foten och inse att det är mitt eget ansvar att åstadkomma förändring.

Våga förändra

Sluta klaga och gör något, alltså.

– Ofta är det lättare att rationalisera: ”Min chef sade att jag måste. Jag vet att det känns fel, men det är order från högre håll.” Eller: ”Det är kollegan som är dum mot mig.” Men då kan man vända på saken: ”Vem är jag dum mot?” Vi har alla ett ansvar att sätta ner foten.

Förändringen kräver, säger Henrika Franck, förstås mod och en viss dos revolutionsanda. Det kräver också att man vågar ifrågasätta den lojalitet som för anställda i Finland vanligtvis är väldigt stark.

– Men man kan inte förneka sitt ansvar och skylla ifrån sig. Någon måste vara den första som står upp och säger till.

Och ofta, säger hon, är den som slut­ligen vågar stå upp rädd alldeles i onödan. Känner en att det krävs förändring, brukar det visa sig att den sällan är ensam. Det är bara det att det är så mycket lättare att vara ett offer än att våga stå upp.

– Kärnan i mitt budskap är att det är ditt ansvar att leva ditt eget liv. Livet är inte bara en fråga om att få en fast månadslön från en organisation. En bra tankelek är att förflytta sig trettio år framåt i tiden och tänka på vad man vill säga sig själv, sådan man är just nu.

Bryt cirkeln

Henrika Franck tror själv på att alla, trots allt, vill vara goda och hela människor. För att vara det krävs det att du mår bra både på jobbet och hemma.

– Det är okej att ha olika identiteter yrkesmässigt och privat. Men vi kan inte bryta mot vår grundläggande värdeidentitet i arbets­livet och tro att vi kan må bra.

Att våga stå upp brukar dessutom leda till att hela människan mår bättre.

– Det centrala är att bryta cirkeln, att inte fastna i den, och att sluta skylla ifrån sig. Känns det fel, så dra dig ur det, ändra diskursen själv.

Det låter väldigt lätt när Henrika Franck talar om mod att stå upp och själv börja förändra. Hon vet förstås att det ingalunda är så enkelt i praktiken. På sina föreläsningar lär hon därför ut metoder för hur förändringarna görs och hur beslutsfattandet blir mer etiskt.

– Vi lever och sedan dör vi. Kan vi inte åtminstone försöka göra det bästa vi kan under den tiden? Så att vi inte om trettio år behöver tänka på allt vi inte vågade göra just i dag? Det ligger i mänsklighetens natur att vi vill vara goda och varför skulle det inte genomsyra allt vi gör – både privat och i arbetet? När tillräckligt många inser det, kommer systemet också att förändra sig inifrån och det förtjänar alla på.

Text: Jeanette Björkqvist
Foto: Karin Lindroos
Se alla artiklar