Allt är relativt
Formuleringen föddes ur en iakttagelse av min vardag och mitt förhållande till tid – båda flexibla, omväxlande, löst arrangerade kring vissa fasta punkter. Det känns skönt att märka att vissa idéer jag funnit användbara fortfarande är intakta, och att jag dessutom hittat praktiska dimensioner i mitt liv. Det förvånar mig föga att jag kommit att föredra att jobba som företagare och frilans framför arbetskontrakt med kontorstider. Och angående att driva dagar, ja. Som yngre brukade jag alltid ta av klockan till sommaren, tills en skolhöst, då handleden insisterade på fortsatt frihet och på den vägen är det. Som den samhällsmedlem jag är, förbinder jag mig självklart vid att åtminstone delvis följa en underförstådd uppfattning om tid, och alldeles förkastligt är mitt system väl inte. Det känns emellertid allt som oftast att sekunder, minuter, timmar – veckor, månader, år – är otillräckliga, nästan opålitliga enheter att mäta tillstånd, händelseförlopp, avstånd, människorelationer med. Jag kan känna någon ett helt liv och knappt nå fram, jag kan tillbringa en dag med någon annan och skapa ett gemensamt universum. Det verkar vara så lätt att glömma att en sjudagarsvecka är ett mänskligt påfund, ett tolvmånaders år likaså.
Upp och ner
För se: Solen går upp, och ner igen, även utan att den exakta tidpunkten för dessa händelser anges någonstans. Sommaren övergår i höst, som övergår i vinter, som övergår i vår, som övergår i sommar igen, oavsett om vi delar upp cykeln i enheter som vi kallar januari-februari-mars eller inte. Utöver vår kristna tideräkning snurrar planeten också enligt bland annat muslimska, buddistiska och kinesiska versioner, för att nämna några av de allmännare alternativen. Av de system jag känner till är jag för närvarande extra tillfreds med en tolkning av mayaindianernas sätt att hålla kalender. I den består ett år av tretton jämna 28-dagarsmånader som följer månens olika skeden – samt en årligt återkommande Day Out Of Time – en tidlös dag! Varje år består således av jämnt 364 dagar plus den ena extra, som utgör övergången från ett år till ett annat. Kalendern ger dessutom varje dag, månad och år teman som återkommer med regelbundna intervaller och jag kan låta dessa inspirera mig till både tankar och handlingar, om jag känner för det. Sägas ska dock, att trots inbjudande dimensioner i det, känner jag inget behov av att slaviskt binda mig vid ens detta system. Jag uppskattar helt enkelt det okonstlade sättet att följa månfaserna – naturen – och uträkningarna som inte behöver ett skottår för att gå jämnt ut. Jag värdesätter ett sätt som påminner mig om att tid är så mycket mer än sekundvisarens tickande. Att en ny dag är en ny dag med nya möjligheter, inte bara åter en måndag eller fredag. Att tid också är rum, förnimmelser, känslor; dofter, röster, beröringar. Och det enklaste sättet jag kan beskriva min egen upplevelse av tid just nu är genom att säga – att det känns som om den går långsammare och långsammare. Jag hinner visst med allt jag vill!
Minna Aalto
