09.05.2006

Hej, vem bryr sej, sa Belli

Fast det får vänta. Minnesbilderna från tjugo år sedan är säkert förvrängda, men får duga en stund. Jag har ett viktigare möte. Min vistelse på Finlands kulturinstitut i Rom ska inledas med ett besök vid Tassos ek. Bara ett stenkast härifrån brukade en av renässansens största italienska diktare sitta och titta ut över staden. Torquato Tasso (1544–1595) fascinerar mig, liksom han fascinerat så många andra. Firad och uppburen, sedan intagen på mentalsjukhus under många år och efter det rotlös och utblottad, har han kommit att bli symbolen för den galna, fattiga och missförstådda författaren. Under det träd som planerats till hans minne vill jag sitta en stund.

Andra morgonen i stan tar jag mina stavar och promenerar iväg. Giovanni, som är gårdskarl i villan, undrar om jag ska till bergen och skida. Giovanni är från Sardinien, tror jag. Fast han kan ju också ha sagt något helt annat när han tog emot mig i förrgår, förstås. Min italienska lämnar mycket i övrigt att önska. Allt, så att säga.

Efter några minuters promenad är jag framme. Synen gör att jag vill gråta. Eken träffades av blixten år 1843 och står nu förbränd och inklämd mellan grova järnstänger för att hållas upprätt. Stackars Tassos ek står död i en tvångströja av rostigt järn. Med sina förkolnade grenar sträckta mot himlen tecknar den för alltid bilden av diktarens oblida öde. Varför ska en människa, som skapat så mycket vackert, på det här sättet bli hågkommen som ett svart lidande i en stad som är så grön, så levande, så känd för sina vackra monument? Romare! Såga ner Tassos ek! Plantera en ny där diktaren igen kan sitta, om han så vill, och titta ut över Rom.
Bedrövad går jag hem.

Senare på eftermiddagen bestämmer jag mig för att gå ner till grannkvarteret Trastevere för att se om den andra författaren som bor i knutarna kan muntra upp mig. Giuseppe Gioacchino Belli (1791–1863) skrev satiriska sonetter på romersk dialekt istället för på lärd italienska. Jag tror att jag kommer att gilla honom.

Redan på vägen ner stiger humöret. De smala gatorna, tvätten som hänger på tork mellan de slitna fasaderna, människorna, restaurangerna, gatuförsäljarna, liv och rörelse. Går ner till Belli där han står och tittar upp mot det forna arbetarkvarteret med kappan uppknäppt och ölmagen putande.

– Sidu, en borgåtippa! säger Belli.
– Sidu Belli! svarar jag. Hur far de?
– Där e de, säger Belli. Så berättar han en stund för mig om Konsten och Livet och andra stora ting. Sedan går jag till supermarketen och handlar.

När jag kommer tillbaka står Belli och burrar upp sig; rättar till västen, drar in magen och borstar bort lite damm från rocken.

– E de int hemst me Tassos ek? säger jag och sätter mig på en bänk vid sockeln. Belli funderar en stund och vänder sig sedan ner mot mig så det knakar i stenfoten.

– Hej, vem bryr sej? svarar han glatt. Si dej omkring, alltså!

Jaha?

– Bambina mia, vet du vem du talar om? ler Belli. Tasso sku int ha brytt sej. ”All tid som levs utan kärlek är förspilld tid”, vet du kanske vem som skrev de? frågar han retoriskt och vänder sig upp mot myllret av människor igen.

Jo, jag vet.

– Int va de du i alla fall, säger jag.
– Nä. De va synd, svarar Belli och svänger med hatten mot en vacker flicka som går förbi.

Har han förstått ett ord av vad jag sagt? Har jag förstått honom? Min italienska är ju något som endast existerar i min fantasi och vad gäller hans svenska så, ja ... den är ju heller inte mycket att hänga i ett pinjeträd.

Fast hej, vem bryr sig alltså? Jag rättar till håret, lägger på lite nytt läppstift och tittar förhoppningsfullt ut över staden.

Text: Sabine Forsblom

Källa: Tidskriften 03/06

Se alla artiklar