29.08.2007

En nervpåfrestande historia

Det var en skön morgon, tills jag steg upp. För första gången på flera veckor sov alla barnen ännu gott efter klockan sju. Nöjt gäspande kom jag in i köket vid halv åtta, lagom för att svara i telefonen – min bror. Han stod på flygfältet i Vasa och hade precis anlänt från Thailand efter en dygnslång resa med flera mellanlandningar. Jag hade föregående kväll per sms lovat avhämta honom. Han skulle landa klockan 8.30, men hade landat en timme tidigare. Och jag som hade tänkt kolla upp flyget föregående kväll, men inte orkat! Jag var tvungen att be honom ta en taxi – att få med mig tre ännu sovande barn till flygfältet inom en halv timme var omöjligt. Vilken svikare!

Väckte barnen och när klockan blev åtta var alla vakna och uppstigna och jag förstod att jag måste ringa hälsovårdscentralen för att få en läkartid åt min öronsjuka dotter. Men först tog jag av blöjan på ettåringen och satte honom på pottan, något han lärt sig veckan innan. Kollade numret till hälsocentralen på hemsidan och ringde upp. Hade just via växeln blivit kopplad till akuten när jag hörde Elis krysta bredvid mig. Jag ropade på maken som duschade i våningen nedanför. Han kom rusande, men under tiden hade Elis hunnit grabba tag i resultatet av krystningen och smetat ut kletet på kroppen. Nå, maken fick honom i duschen och jag torkade golvet medan jag höll luren vid örat. Storasystrarna skrattade hysteriskt bredvid mig och härmade ettåringens bravader. Femton minuter senare hade man på akuten upplyst mig om att det bara är att komma och köa till sjukvårdarna vid centralen, läkartid ges inte så lättvindigt till öronbarn.

En lika kaotisk frukost som vanligt, men mycket snabbare, följde och sedan på med kläderna. Elis protesterade vilt, inget i världen kan få honom att snällt låta sig kläs på om morgnarna. Denna gång var det dock värre än vanligt, och jag fick lämna honom som en skrikande hög, halvt påklädd, nedanför soffan medan jag rusade ner för trapporna för att hjälpa flickorna. De var snabba, men hela tiden hörde vi Elis tröstlösa ylande. Vilken tur att grannarna redan har åkt till jobbet, tänkte jag. Fick ett utbrott och skrek något otryckbart medan jag tryckte en napp i munnen på en skrikande Elis och försökte få på honom byxorna. Han kastade sig åt alla håll och skrek fortsättningsvis som en siren. Jag vet inte om det bara är jag, eller om alla föräldrar har svårt att tåla barnskrik. Mitt humör, som redan var dåligt, sjönk som en sten. Nu var klockan tre minuter i nio.

Ut till bilen med alla, och då upptäckte jag det – grannarnas bil stod parkerad på deras gård, liksom två tomma barnvagnar! De var inte alls borta! Återigen fick jag skämmas – dålig mamma!

Till dagis, där vi upptäckte att den kjolklädda flickans reservbrallor samt utanpåbyxor låg hemma i hallen. Puss, hej, mamma hämtar dem – iväg hem igen och tillbaka. Som tur är bor vi nära, så det hela tog bara drygt tio minuter.

På hälsovårdscentralen satt en hel drös med människor som såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna. Förklaring: den långa kön. Barnen lekte snällt i lekhörnan den första halvtimmen, men sedan skulle ettåringen utforska ett större revir, helst andra våningen också. Svetten bröt ut och jag hoppades att hälsovårdarna skulle sköta om sina patienter lika snabbt som blixten. När det sent omsider blev vår tur förstod jag varför det tagit så lång tid. Den trevliga hälsovårdaren visade i allsköns ro min dotter, som jag just betecknat som ett öronbarn, hur det instrument som hon ska sticka in i hennes öra fungerar. Jag tror att det inte kan finnas en treåring i detta land som fler gånger än Amilia sett nämnda instrument. Elis hade vid det laget redan genomsökt ett kylskåp med mediciner, en papperskorg som går att öppna med foten och ett skåp med tvålar och saker under tvätthon. Jag var nära ett nervsammanbrott och tyckte att svetten inte bara kändes utan också luktade. Problem med att definiera om barnet behöver medicin eller inte. Hälsovårdaren i rummet invid tillkallades och hon kikade också i flickans öron. Kön utanför hade inte nämnvärt minskat, men här gick det inte undan. – Hmm … svårt att bestämma, men kanske vi kan ta en tid till i morgon och vänta över natten? – Javisst, vad som helst bara vi blir klara. Svettig gick jag ut igen och vi fick äntligen lämna hälsocentralen.

Nu var det bara ett besök på posten kvar, sedan skulle vi åka hem och börja reda upp morgonens kaos samt tillreda lunch. Och hela tiden hängde det svarta molnet av skuldkänsla över mig: hur kunde jag försova mig så jag inte hann och avhämta min bror? På posten gick det undan. Vi var de enda kunderna och postdamen svarade vänligt och precist på mina frågor. Jag fick mina skrymmande emballage och Elis fick finna sig i att sitta i fönsternischen för att inte förstöra de vackra korten och presentpapperen, som naturligtvis var lämpligt placerade i höjd med honom. Men då var det dags för treåringen, hon skulle ha ett kort med en häst på. I och med flytten från Bryssel hade barnen fått så många saker att jag inte hade lust att inhandla ens ett extra kort. Fem minuter senare, när hennes tröstlösa gråt ännu prövar våra trumhinnor i bilen, insåg jag att det var fel beslut.

Månntro dagens prövningar är slut nu? Hoppas det. Och genom att skriva ner dem kan jag säkert skratta åt dem någon dag!

Marlene Ahlberg

Skribenten är en 33-årig hemmamamma – med fjärde barnet på väg – som i våras flyttade från Bryssel i Belgien till Korsholm i Österbotten, och nerverna kunde vara bättre.

Se alla artiklar