15.11.2005

Skönhet och snor kommer inifrån

Barn är som alla vet ofta snoriga. När jag själv var liten var jag ytterligt imponerad av folk som kunde snyta sig i händerna eller dra in i näsan, harkla sig ljudligt och gurglande och åstadkomma en riktig karlaloska. Själv fick jag nöja mig med att trumpeta i morfars blåa näsdukar. Det gick åt ganska stora mängder med tygnäsdukar hos oss, för jag vägrade använda annat, eftersom pappersnäsdukar gick sönder när jag tog i för allt vad jag var värd. Dessutom fick man inte lika ont udder däsad av deb.

För mig är det dessa karlanäsdukar som gjort att jag för alltid införlivats i den kvinnliga gemenskapen. Efter att berget med använda och gulsnoriga näsdukar (alla tillhörde inte den blåa karlvarianten, utan en del var spetskantade och andra hade till och med Kalle Anka-motiv) hade legat i blöt i saltvatten i en stor så, och de tvättats och var rena så skulle hela jätteberget strykas. Ångstrykjärnet in action hade redan tidigt utgjort ett visst nöje för mig. Efter mycket tjat från min sida ansågs jag en dag äntligen vara tillräckligt stor för att få hantera detta hett eftertraktade klädvårdsredskap. Och det var alltså näsdukar som var övningsobjektet. Jag kunde stå i timmar (åtminstone tänker jag på det så i efterhand) och stryka och stryka och stryka, för jag tyckte att det var så oerhört roligt att se hur de tunna och skrynkliga små tygbitarna under ånga och rök förvandlades och blev släta och fina, och klara för användning. Meddelas bör att strykintresset har avtagit markant med åren.

Smått fascinerande är att samma näsdukar fortfarande är i användning. Antalet har minskat vartefter hålen har ökat. Maken har dock ännu inte insett det underbara med tygnäsdukar. Han envisas med att använda några rejäla rullar WC-papper varje gång han är förkyld. Han tycker det är äckligt att snyta sig i en näsduk som har använts tidigare, fastän den är tvättad i 90 grader och är hur ren och fin och slät som helst. Denna motsträvighet kan till viss del kompenseras av att han är innerligt imponerad av mitt trumpetande, och han kommer inte ens i närheten av min ljudstyrka fastän han bjuder till och försöker. Det känns fint att kunna något som andra inte kan.

En liten familjebekant, en tjej på då kanske fyra år, var som barn plägar vara snorig, men samtidigt ivrig att leka häst. Hon snorade och hostade ibland, och mitt i allt blev hon tyst, fick ett fundersamt uttryck i ansiktet och man såg att hon var djupt koncentrerad. Hon smackade prövande några gånger, så där som man gör när man smakar på något. Plötsligt sken hon upp och konstaterade: ”Det är ju snoro!”

Sofie Strandén

Se alla artiklar