02.02.2015

Så löser vi familjepusslet

Så löser vi familjepusslet

– Just i dag känner jag mig inte som en så bra förälder, inleder Annika Löfgren och berättar att hon inte varit en så närvarande förälder som hon skulle vilja vara. Alltid går det inte som man har tänkt sig då man är stressad och distraherad av annat.

– Jag tror i teorin inte på att gnälla och tjata, men det har jag gjort, senast i dag. Jag vet mycket om teori, men det betyder inte att jag lever som jag lär. Jag har fått en mängd influenser via arbetet, både medvetet och omedvetet. Och jag har också testat en hel del hemma, säger Annika och småler.

Annika är journalist och har de senaste fem åren gjort programmet Familjeliv på Radio Vega.

– Jag hade en idé om att jag ville göra ett program om föräldraskap och familjeliv, och samtidigt hade producenten en liknande idé, berättar Annika.

Tvåhundra program

I fem års tid har Annika tillsammans med redaktören Annika Sylvin-Reuter gjort omkring tvåhundra program, och Annika räknar hastigt ut att hon gjort minst femhundra intervjuer med barn, föräldrar och experter.

– Vi har aldrig haft problem att hitta på vad vi ska göra program om: sådant som vi själva har varit med om eller sådant vi har läst om. Och det har i sin tur gett oss följande idé då vi har valt någon detalj att zooma in på.

Sedan årsskiftet arbetar Annika som producent, men kommer fortsättningsvis att vara med och planera Familjeliv.

Hur man får vardagen att gå ihop och hur man löser familjepusslet ser Annika som en enorm fråga, som tangeras i så gott som alla avsnitt.

– Inte får man det att gå ihop, jag vet ingen som är helt nöjd med hur vardagen löper varje dag. Man måste helt enkelt acceptera att det inte går och nöja sig med mindre, välja vad man prioriterar och satsar på, säger Annika.

Någorlunda okej

Det finns så många ”borde” och ”måste”, men Annika säger att det viktigaste är att se till att man själv mår någorlunda okej.

– Jag har inte så höga krav på att till exempel ha ett välstädat hem. Och visst är det viktigt med ekologisk mat, men det är inte det viktigaste, det viktigaste är att vara balanserad. Barnen mår som föräldrarna mår, det märks direkt på dem om vi inte mår bra, säger Annika.

Enligt henne är det egentligen inte så mycket som på riktigt krävs i vardagen.

– Närvaro. Satsa på att vara lite mer närvarande fast det är jättesvårt. Det man kan kräva av sig själv är ett engagemang för barnen samt att man sköter om sitt parförhållande och orkar bry sig om den andra.

”Kvalitetstid med barnen” är enligt Annika den stunden i bilen då man är på väg hem från eftis eller till butiken.

– Om man hela tiden har bråttom och skyndar sig, missar man stunden när den väl kommer. Stunden då barnet vill berätta, prata och fråga. Man ska prata då, inte då man planerat in tid för prat.

När det gäller tid med barnen är kvantitet viktigare än kvalitet. Att stressa med middagen för att den ska vara klar en viss tid, och sedan kunna slå sig ner vid middagsbordet och tro att alla just då är redo att prata, fungerar inte.

– Jag skulle säga att det är bättre att vara ”halvdant” med sina barn en längre tid, än att vara intensivt med dem en kortare tid. Om man har tid kan man tala med och förstå barnet. För att kunna ge empati i stället för en utskällning krävs stora marginaler, säger Annika.

Tagga ner

För att få dessa marginaler har Annika ordnat vardagen så att det finns så litet inrutat som möjligt. En minuttidtabell varje dag gör henne stressad, men samtidigt betyder det att hon får ge avkall på vissa saker. Körsjungandet, till exempel. Annika hade återupptagit körsjungandet efter en paus, men känner att också en så rolig grej som ändå är inrutad tid gör att spontaniteten minskar.

– Jag får tydliga signaler från min kropp då jag blir stressad, och sover dåligt. Alla säger att folk har så höga krav, men varifrån kommer alla yttre krav? Varför vill man visa upp en lyckad fasad med ett vackert hem? Jag har sett många gå i väggen, många som har svårt att koppla av och jag har utvecklat någon slags motreaktion: jag vill hellre lära mina barn att ta det lugnt och slappna av. Arbetet är en sak, det måste man sköta, men åtminstone på fritiden – tagga ner!

Annika och hennes man har också varit försiktiga med att ruta in barnens fritid. Dottern som går på trean mår bra av att ha hobbyer, men sonen har ännu inget behov av många hobbyer.

– Vissa mår bra av många hobbyer, men i vår familj vill vi inte ha minutschema varje dag, konstaterar Annika.

Be om hjälp

– Jag ser mig som helt superprivilegierad, då både min man och jag har möjlighet till flextid på arbetet. Periodvis har min man arbetat väldigt mycket, och våra barn är vana vid att se oss vid datorn hemma om kvällarna, säger Annika.

Hon har både föräldrar och svärföräldrar som finns i närheten och som hjälper till i vardagen.

– Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra. I vår kultur ska man klara sig själv och det är ett svaghetstecken att be om hjälp. Men det behövs många människor för att fostra ett barn, ingen ska behöva göra det ensam.

Ett fenomen som har dykt upp via sociala medier är fenomenet Nödkaffe, där tröskeln ska vara låg att be om hjälp.

– Att Nödkaffe fungerar visar också att det finns en vilja att hjälpa. Människor vill hjälpa andra, man blir glad av att hjälpa. Ändå är det så svårt att be om hjälp.

Svåra saker

Annika har märkt att det är lätt att få människor att ställa upp och prata om svåra saker i Familjeliv, även om ämnen som är tabubelagda.

– Har man tagit sig igenom en kris är man ofta villig att tala om sina svårigheter. Vi märkte att det var lättare att hitta någon som var beredd att tala om otrohet än det var att få någon att ställa upp och prata om sina sommarplaner.

– Jag hoppas att tröskeln att be om hjälp och att tala om saker blir lägre. Då man är mitt i en kris orkar man inte be om hjälp, det borde man göra innan. Eftersom det kan vara svårt att be om hjälp, så truga den på dem som behöver den. Ta med en makaronilåda och gå på besök utan att fråga först, tipsar Annika.

Text: Mari Pennanen

Se alla artiklar