19.03.2008

Oskattbara stunder

Första dagen på jobb efter mammaledigheten. Eller snarare, efter en drygt fjorton månader lång dubbel heltidsanställning som enastående, makalös mamma. Känslan var nästan overklig. Som att jag hade tillbringat de senaste fjorton månaderna med att oavbrutet cykla runt i maklig, men rätt svettig takt i tidvis rätt kuperade marker, och nu plötsligt befann mig nerklämd i ett mjukt säte i en turbulent Concorde som med hög hastighet flaxade fram och tillbaka mellan viktiga hållplatser.
Inte så att någotdera färdmedlet var jobbigare än det andra, bara annorlunda. Plötsligt svischade tillvaron förbi och runt mig i ett rasande tempo och jag tittade storögt och förbluffat på alla människor som nästan snubblade över varandra i sin iver att åstadkomma något betydelsefullt och som lämnade rykande fartränder efter sig i luften. Jag kände mig som ett ufo som landat på en bekant, men ändå fullständigt främmande planet. Och fick därtill ont i baken av det underliga, ovana och myckna sittandet på en och samma stol timmar i sträck.
Var det i den världen alla andra hade befunnit sig under den tid min egen bestått av mjölk, bröst, blöjor, puréer, sovtider, utvecklingsfaser, stapelklossar, pekböcker, kläder barnet växer ur innan bläcket på kvittot hunnit torka, förmiddagspromenader så tidiga att de flesta inte ens hunnit dricka morgonkaffe, lunchfika med goaste vännen och hennes lillfia och till slut efterlängtad eftermiddagsvila då man äntligen, äntligen fick göra det där underbara man aldrig hann med annars. Duscha för sig själv och låta tankarna strila som stillsamma vattenstrålar genom kroppen. Vika tvätt och tänka. Diska och tänka. Byta till sommardäck och tänka. Dammsuga och tänka. Klippa gräsmattan och tänka. Allt det där man visserligen gjorde resten av dagen också, men utan att få tänka egna, hela tankar eller tömma sinnet på tankar.
Att vara ordinarie anställd mamma på heltid är helt fantastiskt. Det är monotont och ganska långtråkigt, den ena dagen skiljer sig knappt från den andra och att hålla reda på om det är lördag eller onsdag både omöjligt och ointressant. Oskattbart.
Att vara hemma med en människa så oerfaren och obekant med omvärlden att mötet med en potatis kan vara dagens mest spännande upplevelse, är en unik chans att stanna upp och se på sitt liv med nya glasögon. Inte bara en chans, utan en nödvändighet, för i samma stund ens förstfödda kliver ur ens kropp och in i ens värld, har man ett helt nytt liv att tas med och ett gammalt som inte kommer tillbaka. I samspelet med en alldeles ny liten människa inser man äntligen att det inte är viktigt vad man gör, producerar och uppnår, utan vad man upplever och att man får göra det tillsammans med någon.
Plötsligt står man där med världens viktigaste människa i sin famn, nytt fokus i tillvaron och tid att tänka och välja eller välja bort. Många kvinnor passar på att välja bort sitt gamla jobb och väljer ett nytt. Eller skapar ett eget. Gör det där som man innerst alltid velat men inte riktigt vågat. Barn ger en mod. Och gör en samtidigt räddare än man nånsin varit. Men det är ett annat kapitel – eller snarare en annan roman.
Under en evighet och samtidigt alldeles för kort tid var jag och min son som inneslutna i en kokong av intimitet, gemenskap och beroende. Och efter att ha cyklat ensam över ett år med sonen på pakethållaren, var det faktiskt ganska skönt att åka Concorde några timmar varje dag. Men fartränder, det har det aldrig börjat växa på mig. Jag tycker fortfarande bäst om att cykla. Eller åka sparkstötting.
Text: Lina Antman
Se alla artiklar