04.12.2013

När ordet blev kött

Gungstolen i hörnet står tom, det gör den oftast. Hans släktingar är redan döda eller också för många bussbyten ifrån. Själv kan han inte söka sig till andras sällskap, benen orkar inte. Men varje eftermiddag, just när arbetsdagen egentligen tagit slut, tittar en av avdelningens sköterskor in. Hon sätter sig ner, om än bara för någon minut, smeker hans skrynkliga hand och frågar hur han har det. Och då känns det som om det där ”ordet blev kött” som radion sjunger blir på riktigt. Ordet blir smekningar på skrynklig hand.

Bördor att bära

På spårvagnshållplatsen i utkanten av stan. Hennes klädsel vittnar om att hon fått flera bördor än hon klarat av att bära. Skorna är inte tänkta för vinterklädda gator, och håret vågar inte ens drömma om juluppsättning. Den unga som står under samma spårvagnskur ser sig lite obekvämt omkring, men ler vänligt när kvinnan med bördorna inleder samtal. ”Har någon på länge sagt åt dig hur vacker du är?”, undrar kvinnan med bördorna innan hon vandrar vidare i julen. Den unga känner hur kinderna rodnar. Nej, tänker hon, det har ingen faktiskt sagt. Någonsin. Där på spårvagnshållplatsen i utkanten av stan blir Ordet kött. Ordet blir ett vänligt leende och julröda kinder.

Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig. Hennes närstående valde att fira Kristi födelse med paraplydrinkar under solen, men den växande pappershögen håller henne kvar i kylan. Fast just nu känner hon inte av den. Hon omringas av pepparkaksdoft och julnyfikna små, och hon känner glöggen värma inifrån. De som står och rör i grytan har några timmar tidigare sagt att det står välkommen på deras juldekorerade dörr, och att de mycket gärna sätter en extra stol vid köksbordet. Det känns i hela hennes kropp hur Ordet blir till. Ordet blir värme i magen och en välkommenskylt på dörren.

Lång resa

Hennes kropp värker efter vad som alldeles nyss hänt och fötterna är trötta efter en för lång resa. Hon känner sig klumpig när hon försiktigt lindar in den lille och bäddar ner honom på sovplatsen framför. Han är ju hennes förstfödde. Utanför hör hon hur den stolta pappan pratar med dem som kommit med presenter. Det får henne att le. Allt det de just har berättat har hon tagit till sitt hjärta och begrundar det. Snart ska de, herdarna, vända tillbaka och berätta för alla vad de har fått höra och se. De ska sprida julens budskap. De ska berätta att de vid den vitbäddade sängen, på spårvagnshållplatsen i utkanten av stan, i det pepparkaksdoftande hemmet och i stallet i Betlehem har sett hur Ordet har blivit kött. Hur Gud har blivit människa.

Text: Jessica Högnabba

Se alla artiklar