15.11.2005

Med rätt att åldras

Vaula Norrena forskar i hur människan reagerar på olika signaler i omgivningen och hur signalerna styr beslut. Enligt Norrena vill de flesta av oss vara yngre än vi är.

– Typiskt är att de flesta uppfattar sig själva som ungefär tio år yngre till sin kognitiva ålder, säger hon.

Man tycker man lär sig som en tio år yngre person, lever som en yngre och man försöker dessutom poängtera att man är yngre till sättet än sina jämnåriga med bland annat klädseln, föryngrande krämer, motion, umgängeskretsen, sin musiksmak. Enligt Norrena är medelåldern det svåraste övergångsskedet. Det är då man är tvungen att medge att åldern tar ut sin rätt. Och då försöker de flesta dölja sig för att verka ungdomligare. Bakom hela beteendemönstret ligger en västerländsk beundran av ungdomen. I vår kultur uppfattas den bästa åldern ligga mellan 25 och 39 år. I den åldern är man oftast i fysiskt bra kondition och man är mest eftertraktad inom arbetslivet. Man kan flexa enligt arbetet och jobba övertid alltid då det krävs. En människa i åldern 25–39 är sällan låst, utan istället formbar, flexibel och öppen för allt nytt.

Allt nytt är bra?

Vaula Norrena har rest mycket under sitt liv. Ungefär 30 olika länder har hon upplevt, och hon har bekantat sig med många kulturer och jämför ofta den finländska kulturen med dem.

– I vår kultur springer vi efter allt det som är nytt, och vi besitter en otrolig iver att utvecklas och blir fascinerade av ny, effektiv teknologi, säger hon.

Den västerländska, och speciellt de nordiska kulturerna, är välfärdssamhällen med ett ordnat pensionssystem, folkpensionsanstalter och med ett socialskydd, som gör att man ofta klarar sig hur livet än utvecklar sig. Vi behöver inte kämpa för vårt levebröd och vi har mycket tid över för sådant som vi egentligen skulle klara oss utan.

Typiskt för vår kultur är också att vi inte behöver dem som är svagare i samhället; barn, sjuka, utvecklingsstörda, äldre personer och handikappade. De skuffas åt sidan för att de friska och effektiva inte ska hindras i sin framfart och utveckling. Norrena jämför vår kultur med bland andra flera österländska kulturer som inte utvecklas i samma takt, kulturer som värdesätter oföränderlighet och som är mer motståndskraftiga mot utveckling. I dessa kulturer ger man de svagare en chans att göra uppgifter de klarar av. Där högaktar man erfarenhet, uppskattar äldre och tar hand om dem. De uppfattas som en balanserande faktor, som håller samhället på en gyllene medelväg.

Äldre behövs

Norrena blickar också tillbaka på agrarsamhället i Finland, där de äldre gjorde de uppgifter som de orkade med och klarade av. De kokade mat och såg efter barnbarnen medan föräldrarna arbetade med jordbruket. De äldre gjorde den insats de hade kraft till, de kände sig nyttiga och hölls ofta pigga tack vare det. I dag är målet effektivitet: barnen sköts att yrkesmänniskor på daghem, handikappade sköts hos terapeuter och på anstalter, och pensionärerna sköts på ålderdomshem. Men människor som inte är så smarta, skarpa och produktiva skulle ändå behövas på många områden i samhället: för att hålla eftermiddagsklubbar, hålla sällskap åt de äldsta, jobba som biträden på deltid i skolor, på daghem och ålderdomshem – ja, egentligen var som helst.

Att vi avgudar all ungdomlighet är något som vuxit fram i vår kultur under en längre tid, och enligt Norrena är medierna stora manipulatorer. Intervjuer gör man inte med soffpotatisar som njuter av att ta det lugnt i livet, utan med dem som har en överfylld almanacka, jobbar övertid, går på gym regelbundet, är i god fysisk form och umgås med om möjligt ännu mer framgångsrika människor. Och det är de TV-program och veckotidningar som lyfter fram dessa beundransvärda människor som folk mest konsumerar.

Aktiv semester

Mitt i all denna effektivitet och stress vill var och en ändå koppla av emellanåt, det vittnar alla slutsålda flyg till Södern, fullsatta badhotell och semesterbyar om. Men också semestrandet ska ske effektivt och aktivt, konstaterar Vaula Norrena. Eller varför blir semesterbyarna med allsköns idrottsmöjligheter där någon tar hand om barnen medan man själv joggar, simmar, spelar badminton eller vattengymnastiserar allt mera populära? Och i semesterbyarna kommer man till ett färdigt dukat bord där man inte behöver bry sig om att reparera, kratta, laga mat eller städa. Att ha råd att betala för att slippa allt vardagsjobb ger också många en känsla av välbehag och avkoppling.

– De som har extremt bråttom nöjer sig med att skämma bort sig själva med exempelvis en dyr parfym. Olika estetiska saker, såsom blommor, kläder och konst, är också ett sätt att kompensera den vila man egentligen skulle behöva, säger Vaula Norrena.

Enligt henne skulle de flesta av oss behöva ett sabbatsår i något skede av livet, men få vågar hoppa av från karriären och man vill inte riskera att skjuta på bostadslånen. Istället är man effektiv. Vaula Norrena berättar att hon också funderat mycket på den kryssningskultur som varit och är så populär i våra nordiska länder sedan några årtionden tillbaka. Hon har kommit till den slutsatsen att folk upplever ett dygn eller två till sjöss som ett tillfredställande sätt att frigöra sig från vardagen i och med att man alldeles konkret lösgör sig från fastlandet och åker iväg på ett öppet hav. För många känns den sinnesbilden avkopplande och skön, trots att fartyget kanske guppar på stället bara någon sjömil från avgångshamnen under största delen av kryssningen.

Effektivitetsiver

Att ändra på vårt tänkesätt i vår västerländska, och speciellt vår nordiska kultur, går inte i en handvändning. Vaula Norrena är oroad över vad som kommer att ske i det finländska samhället om 30 år, då Finland ser ut ha en befolkning med exceptionellt många personer över 60 år. Någon har räknat ut att år 2030 är en arbetsför människa tvungen att försörja 1–3 pensionärer. Om effektivitetstänkandet, med undanskuffade äldre och andra fysiskt svagare, inte har ändrats före det står vi inför ett enormt problem. Norrena kan inte låta bli att tänka tanken att eutanasi då tillåts och tas i bruk som en lösning.

– Vi borde kunna vända på kakan och kunna se att man inte förlorar någonting då man åldras, utan att man växer och får erfarenhet som är balanserande i vår effektivitetsiver. Men som det är nu är åldrandet ett problem, en konflikt som är omöjlig att lösa, säger Vaula Norrena. Den är omöjlig så länge vi inte förstår att livet inte enbart är att prestera.

Camilla Kivivuori

Se alla artiklar