13.06.2007

Jämnt ska vara jämnt... också hemma

Hemma hos familjen Moring-Pakkanen doftar det nybakad bulle. Det är påsk och Anna Moring och Johanna Pakkanen ska åka för att hälsa på en annan regnbågsfamilj som har barn i samma ålder som deras dotter.

– Vi är båda feminister och vi tror på en jämn fördelning av uppgifterna i hemmet, säger Anna. Om en av oss för barnet till dagiset, hämtar den andra henne, men ibland är det ett himla pusslande med tidtabeller eftersom vi är politiskt och samhälleligt aktiva i olika föreningar och styrelser.

– Flickan är ännu bara 1,5 år och vi lider av ständig sömnbrist, inflikar Johanna som är barnets biologiska förälder.

Även om förtroendeuppdragen har blivit färre och hobbyspringet har minskat efter att paret fick barn, vill de båda mammorna att det ska finnas lika möjligheter till karriär. Blir någon av dem tillfrågad att ta sig an nya förtroendeuppdrag, diskuterar de saken och resonerar sig fram till ett beslut som båda är nöjda med. Allt extra är tid bort från familjen.

– Vi är forskarstuderande och jobbar på kortvariga projekt och undervisar ibland, berättar Anna. Inkomsterna är tillfälliga och eftersom Johanna nu jobbar med ett tidskrävande projekt, är det mina tidtabeller som får ge efter för tillfället. Barnet är hos sin pappa en vardag i veckan, så hon får en kortare dagisvecka och vi får jobba sent den dagen om det skulle behövas.

Anna jobbar periodvis långa dagar och då får Johanna jämka med sin arbetstidtabell. De är väl medvetna att forskarjobbet kan sluka 70–80 timmar i veckan, om man så ville. Flickans födelse har dock fått dem att tänka om.

– Man klarar sig med att göra mindre arbete, säger Johanna. Det är också viktigt att ägna tid åt familjen, vara närvarande och att följa med barnets uppväxt. Det är slut på långa arbetsresor, men om någon av oss får ett föreläsningsjobb till exempel i Jyväskylä, får den företräde.

– Visst för vi hårda diskussioner om jämställdhet på ett principiellt plan, medger Anna. Men vi är nog oftast ganska ense om det mesta. Många av de saker som vi diskuterar figurerar i debatten eller är något som vi stöter på i samband med våra förtroendeuppdrag.


Johanna nickar instämmande. Hon är själv medlem i församlingsrådet och involverad i Kvinnosaksförbundet Unionen. Frågor som lika lön i arbetslivet och avsaknaden av lagstadgade rättigheter för den sociala föräldern att adoptera barnet hon bor med har nyligen varit på tapeten i familjen.

– Vi är som vilka andra småbarnsföräldrar som helst som upplever att de ibland inte hinner med allt arbete eller som känner att de är trötta på grund av för lite sömn. Grälar gör vi sällan, men då handlar det om vardagliga saker som hur vi ska få allt att gå ihop i praktiken, säger Anna.

Beslutet att skaffa barn var en viktig bekräftelse på deras parrelation och det har också fört samman släkten. Efter dotterns födelse höll Johanna moderskapsledigt och därefter stannade Anna hemma med lillan i tio månader. Det gav henne en klarare bild av vad det vill säga att vara mor.

– Att man delar ansvaret att vara hemmaförälder är nyttigt för parförhållandet och samtidigt lär barnet känna båda föräldrarna, säger Anna.

Johanna anser att det inte alls är någon lätt uppgift att vara småbarnsförälder och menar att det har varit otroligt skönt att kunna dela moderskapet.

– Det finns en myt om att barnet behöver sin biologiska mor, men det behöver i lika stor utsträckning sina andra föräldrar, framhåller Johanna. Jag tror också på att jämställdheten skulle förbättras i familjer om partnerna skulle garanteras samma möjligheter på samma plan.

Båda upplever att de är jämställda i förhållandet. Paret Moring-Pakkanen har ingen klar arbetsfördelning i hemmet, utan fördelar i stället sysslorna enlig vem som gör det bättre.

- Johanna är bra på renoveringsarbeten, syr och sköter tvätten, medan jag hellre håller köket rent och dammsuger, konstaterar Anna. Matinköp, städning och matlagning sköter vi båda. Penningaffärerna delar vi på hälften och barnets utgifter delar vi på tre med fadern. Blir flickan sjuk, strävar vi efter att vara lika mycket hemma med henne. Våra föräldrar och barnets morföräldrar ställer som tur är upp vid behov.


När vi berör ämnet könsroller ler paret.

– Det är dumt att påstå att eftersom jag är kvinna måste jag göra si och så, säger Anna. Man borde frångå att tala om könsroller och i stället utnyttja de egenskaper som man är bra på, oavsett kön.

– Feminister behöver inte heller skämmas över att de gillar att laga mat, tillägger Johanna skämtsamt.

Både Johanna och Anna håller styvt på att ge sin dotter möjligheten att välja sina hobbyer utgående från vad hon är bra på och gillar när hon växer upp.

I sexpersonersfamiljen Itäinen-Liewendahl-Stigzelius utför alla medlemmar olika arbetsuppgifter för att få vardagen att gå ihop. I en storfamilj som denna är det teamwork som gäller.

– Vi roterar hemsysslorna mellan föräldrar och barn med hjälp av bland annat ett kortspel, berättar Helena Liewendahl, mamman i familjen. Spelet, som uppkom då de större barnen var små, har nu vidareutvecklats av Marthaförbundet. Det uppmuntrar barn och vuxna till att göra hushållsarbete genom att samla poäng. Hennes man, Kenneth Itäinen, instämmer i att familjen numera har ”råddjuret” under kontroll efter att de tagit i bruk spelet.

– Vi har ingen klar fördelning av arbetsuppgifter hemma, utan det beror också på vad man vill göra, säger Helena.

Kenneth tycker bland annat om att tillreda mat och tvätta, medan Helena inte har något emot att dammsuga.

– Matinköpen sköter jag i huvudsak, men allt går från en gemensam kassa, förklarar hon.

Paret Itäinen-Liewendahl har varit tillsammans i nio år. Det här är deras andra äktenskap och de har båda barn från tidigare äktenskap. Treåriga Nanouk är deras gemensamma barn. De andra tre barnen Tess, Nelson och Emilie är mellan 11 och 18 år.

– När Nanouk föddes höll jag pappaledigt och blev därefter sabbatsledig i ett år, berättar Kenneth. Jag skötte vår dotter och vissa vardagsrutiner i hemmet, och visst var det tuffa tag ibland.

Att bli hemmapappa hör till de bästa beslut han någonsin gjort, erkänner han. Många av hans manliga kolleger var positivt inställda till hans val, även om det ansågs som mera ovanligt inom den branschen där han tidigare jobbade. Samtidigt gav det honom en chans att ladda batterierna och fundera på nästa steg. För två år sedan blev han headhuntad till en vd-post för ett rådgivarföretag i fastighetsbranschen. Arbetet medför ibland långa kvällar och tidvis intensiva arbetsperioder.

– Jag började jobba igen när Nanouk var tio månader, berättar Helena. Eftersom hon är forskarstuderande, men också driver ett eget konsultföretag, är arbetstiderna relativt flexibla.

Det finns perioder då hon jobbar väldigt mycket, eller då hon är utomlands på konferenser, och då jämkar Kenneth med sitt arbete. Vid behov ställer parets farföräldrar upp, till exempel om det behövs barnvakt för Nanouk.

Nu, när Helena är tillbaka i arbetslivet, är hon inställd på att göra karriär, men det ska vara för ett meningsfullt ändamål och det får inte ske på bekostnad av familjen.

– För mig är familjen det viktigaste, men utan ett meningsfullt arbete skulle vardagen inte ha samma flyt, även om det är jäktigt ibland, konstaterar Helena.
Paret diskuterar jämställdhetsfrågor på en ganska filosofisk nivå, som till exempel innebörden av feminism.

– Jämställdhet är inte samma sak som underställdhet, menar Kenneth. Det som vi återkommande diskuterar är rådande löneskillnader mellan kvinnor och män. En finländsk kvinna tjänar i dag 80 cent då en man tjänar en euro. På det företag där jag arbetar tillämpar vi principen ”lika lön för lika arbete”, säger Kenneth.

Helena vet hur det känns att få lägre lön än sina manliga kolleger. Alla är medvetna om de så kallade snopptilläggen, men det är inget man öppet talar om.

– Kvinnor borde etablera liknande nätverk som männen och bättre stödja varandra i arbetslivet. Det ska finnas lika möjligheter för kvinnor som för män att kombinera karriär och familjeliv. Karriärmöjligheterna får inte hänga på en viss ålder, framhåller hon och hänvisar till företagens motvilja att anställa unga kvinnor:

– Det att kvinnor föder barn borde ses som en resurs istället för som en börda.

Paret tillbringar gärna tid tillsammans som familj, men vill också i tur och ordning ge tid för barnen. De ser barnen som individer med olika intressen och behov, deras kön är sekundärt. Helena och Kenneth vill också verka som förebilder för sina barn och lära dem att respektera och behandla människor likvärdigt.

– Vi har väldigt lite egen tid, för att inte tala om tid för att göra något på tumanhand. Jag minns inte när vi senast var på bio, utbrister Kenneth.

Helena och Kenneth ser sig som likvärdiga partner i familjen, de skiljer exempelvis inte på manliga och kvinnliga sysslor, men de är medvetna om att fysiologiska skillnader inverkar på vem som ibland gör vad. Deras tips för en mera jämställd relation är att föra en öppen och ärlig dialog, att komma överens om spelregler, att kompromissa och ge utrymme för varandra.

– Skulle det inte vara ypperligt om par fick avlägga ett äktenskapskörkort, där de här sakerna diskuterades, säger Helena skämtsamt.

Marie Sandberg

Se alla artiklar