21.11.2007

Jag tänker upprepa mig

Jag vill minnas att pappa under årens lopp brukade berätta en och samma vits, gång efter annan. Däremot minns jag inte om gästerna brukade skratta. Jag minns också att han upprepade gånger berättade om det otroliga åskvädret 1960, om sina mest sensationella jakt- och fiskebragder och om vår tax bästa tricks. Förstås, jag var ofta generad över att han upprepade sig.

Lika genant tyckte jag att det var då jag förstod att mina professorer åkte omkring på konferenser och alltid höll samma föredrag. Det var bara rubriken som ibland hade fått litet nya tyngdpunkter. Enkel slutsats av ung kvinna: att bli vuxen innebär att man får eller tar rätten att upprepa sig, oberoende av omgivande publik. Som om det fanns en självklar rätt att stå ovanför omständigheterna och bara vara sig själv på egna villkor.

Den unga kvinnan beslöt att alltid göra sitt bästa för att inte avge upprepningarnas gesäll- eller mästarprov. I stället hamrade hon in i sitt samvete: Gör förberedelser som om du aldrig hade hört om ditt eget specialområde förut! Ta reda på hur många som väntas lyssna till dig och vem de är, i fall någon kan veta det på förhand. Säg nej till slentrianmässig upprepning av dina älsklingskäpphästar. NEJ!

Tjugo år senare, efter att ha sett femte säsongen av TV-serien Sex and the City i tredje repris, tycker jag annorlunda om upprepningar. Ordet ritual har jag odlat länge; min barnuppfostran har i hög grad byggt på att barnen får förstå att saker och ting – och människor – dyker upp regelbundet och förutsägbart i deras liv. Jul och påsk har sina självklara element och efter skolavslutningen går vi till Fazer där Renata beställer en Trippel Choklad-glassportion och Willy gör en favorit i fjärde repris av Banana Split-portionen.

På jobbet har jag skapat en säsongrytm där de årligen återkommande bokevenemangen är ritualryggraden för mig: Bokmässor, översättarseminarier och planeringsdagar infaller varje år vid samma tid. Allt det andra som ligger däremellan är, som för alla andra, ett ystert hoppande mellan uppfordrande mejl och oavslutade projekt.

Ritual har en värdig klang i mina öron, det förmedlar en trygg tyngd som det litet skamliga ordet upprepning inte har. Jo, jag medger: Jag är en ordsnobb… Men i dag beslöt jag att stiga ut ur min nobla ordgarderob och medge faktum: Oavsett vilket ord jag använder, så har jag blivit en vän av upprepning. Så blev det sagt, vardagligt och enkelt.

Redan Solveig von Schoultz, 100 år i år, skrev på 70-talet om mängden av alla bilder och ord som sköljer över oss varje år. Den vågen innehåller numera dessutom allehanda prylar, sådana som byts ut om högst två år för att de har blivit föråldrade. Den två år senare prylvågen är ju sedan ännu tyngre än den förra, för då ska vi också komma ihåg att förse oss med en ny inredning, eftersom cappuccinofärgade soffor och väggar är SÅ omoderna.

Även om det inte är alldeles lätt att förklara det för konsumtionstroende och mina växande barn, så mumlar jag igen något om upprepning, ritual och återvinning. Jag vill också upprepa föremål: hitta gamla, använda saker och låta dem flytta in hos mig för att få en ny chans att bli sedda. (Också detta har Solveig von Schoultz skrivit om.) Jag vill inte bli översköljd av nytt, nytt och nytt. Jag vill lugnt simma omkring i en sjö utan risk för tsunami.

Text: Maria Antas

Se alla artiklar