04.06.2008

I duktighetsfällan

För ett tag sedan läste jag att andelen mammor som ringer till Mannerheims barnskyddsförbunds kristelefoner igen har ökat. Stressen i arbetslivet, i samband med ekonomisk osäkerhet och vardagens monotoni, tär på parrelationen och gör kvinnor osäkra i sin föräldraroll. Utan stöd och sociala nätverk ökar frustrationen. Upplevelsen av att inte orka delas av många, liksom känslorna av uppgivenhet och isolering.
Samtidigt ökar försäljningen av antidepressiva medel. I boken Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen (Nya Doxa 2008) talar Fredrik Svenaeus om depression och ångest som nya folksjukdomar, vilket lett till en lavinartad ökning av antidepressiva mediciner (700-procentig ökning i Sverige mellan åren 1992 och 2007). Han nämner statusstress – jakten på erkännande i en oviss framtid – som en av orsakerna till att allt fler tar till läkemedel för att orka:
Rotlöshet och ett gränslöst ansvar för den egna lyckan i en situation där varje livsprojekt beskrivs som möjligt, men ändå visar sig vara ytterligt svårt att förverkliga i den mördande konkurrensen med andra, kan vara förödande för hälsa och välmående. Ingen annan har skuld i ditt misslyckande än just du själv.
Är det så, har vi mammor verkligen tagit oss ur det trånga utrymmet mellan spisen och knytnäven bara för att hamna i ett ännu trängre, det mellan jobb och familj? Och vad är det för vits med att intala flickor att de inte längre behöver le och knixa, om vardagen sen ändå kräver ett oändligt flexande?
Många kvinnor, även feminister, faller i duktighetsfällan. Under en tjejmiddag för några år sedan med åtta väninnor i medelåldern – samtliga med hyfsade jobb och bilder av söta småbarn i plånboken – kröp det fram att hälften (sic!) tog sig igenom vardagen med hjälp av så kallade lyckopiller. Och det var ingalunda det att de ville bli lyckliga. Deras fromma förhoppning var bara att med hjälp av medicineringen kunna ”fungera normalt”, det vill säga att klara av sina miljoner åtaganden utan att ställa sig och gallskrika på Borgå torg.
Men, undrade jag för mig själv när jag kröp i säng den kvällen, vad är egentligen normalt? Är det inte just normalt att brista i gråt när man är utmattad? Som ensamstående flerbarnsmamma har jag inga svårigheter att gestalta livet som en serie uppförsbackar. När det kärvar till sig mer än vanligt sitter jag på familjerådgivningen och grinar över än det ena, än det andra – inte minst mängden sand, sockor, tidningar och leksaker som hopar sig över våra golvytor. Att jag inte har kommit att tänka på piller i första hand tror jag till stora delar hänger samman med att jag har väninnor som öppenhjärtigt vittnar om samma rådd och vardagsstress. Inte en av dem har kommit undan utan svackor
Samtidigt är det så viktigt att emellanåt få ta ut svängarna och njuta. Då jag för några dagar sedan ännu satt på ”min” takterrass i Sevilla – rekommenderar för övrigt en språkkurs i Spanien som akut nervmedicin för trötta, glåmiga mammor! – och hörde kyrkklockorna klämta kände jag plötsligt att det låg en sorts tröst i detta, att med jämna mellanrum bli påmind om sin egen futtighet. Sitt du där med dina verbböjningar, sa kyrkklockorna, men livet är oändligt och komplext, och har en annan, och mörkare, fond. När jag senare strövade omkring i staden fastnade jag också – trots att jag inte är särskilt religiös – framför la Virgen de los Dolores, smärtornas madonna, och då slog det mig att vi här uppe i norr har gjort oss själva en björntjänst som har schabblat bort Mariakulten. För är inte madonnan en fin sinnebild för just kvinnors och mödrars umbäranden? Och ger hon inte en mycket sannare bild av vad det innebär att vara kvinna och mor än glamourmagasinens solbrända och bikinismala framgångsmaskiner? Kan vi inte ta tillbaka madonnan, Ladies, och göra henne till ensamföräldrarnas skyddshelgon? Knappast är hon farligare än Cipramil, och man kan ju ta båda om det riktigt kniper …
Jenny Kajanus
Se alla artiklar