14.06.2005

Gästen: Få, tysta och fattiga

Det finns olika aspekter på att bygga och bo. Så här på försommaren går tankarna lätt till fåglarnas häckning. Det är ett väldigt konkret byggande och boende. Den äldre generationen bygger och sköter om den nya, det är framtidsinriktat. Jag är ingen fågelskådare, men tyvärr tycker jag att det kring våra knutar verkar vara färre bobyggare i år – till både antal och färg. Men det är kanske mitt eget fel – hur blev det med fågelholkarna i höst?

Ett liknande byggande sker också i många familjer i Finland. Att drömmen om att bo i ett eget hus är stark syns också på försommaren, då nya hus eller huspaket skjuter upp. Boende är en stor fråga – och en stor kostnad. Det är definitivt en källa till mycket glädje, och också en källa till stress. Det kan vara hårda år för en nybliven barnfamilj. Barnen är små och behöver mycket vård, men också mera utrymme. Att genomföra sitt livs största ekonomiska projekt på lediga stunder efter arbetsdagen kan vara tufft.

I de lite äldre barnfamiljerna är det sommarlov och ännu långt till skolstarten i höst. Hos dem pågår också ett byggande för framtiden. Jag minns att skolan efter sommaren brukade kännas ny. Ibland handlade det faktiskt om att skolhuset hade fått en lätt putsning – oftast var det ändå frågan om att människorna förändrats. Någon hade vuxit väldigt mycket, en annan hade flyttat från eller till orten.

Känslan av en ny skola efter sommaren var naturligtvis starkast då man verkligen bytte skolhus, från folkskolan eller från lågstadiet till högstadiet. Starkast var det ändå den sommaren då man började i första klass – då var skolan verkligen ny. Det är frågan om viktiga handlingar som markerar övergångar för individen i samhället. Över en natt i augusti sker det, det stora dagisbarnet vaknar som en liten skolelev.

Vad som sker i barns liv är beroende av de vuxna. Så skall det vara – men det innebär att vuxna även bör ta ansvar. Det gäller såväl för var och en som för samhället i stort. Tyvärr är barn och framtid något som inte väger tungt idag. Följer man med debatten i politiken verkar framtiden främst att handla om de äldre. Finland blir äldre i rasande fart och frågan är hur äldreomsorgen skall skötas, både rent konkret och ekonomiskt. I ett system där äldre och barn skall dela på de resurser som de förvärvsarbetande kan skrapa ihop är det klart att det är av betydelse för fördelningen hur många barn eller äldre som finns. Det är tråkigt att ställa dessa två grupper mot varandra, men det sker varje dag i din hemkommun: i hur resurserna i praktiken är fördelade, vad skolan får, vad hälsovården får och vad socialsektorn får. Ja, det är frågor som sist och slutligen avgörs i fullmäktige och nämnder.

I höst är det igen dags att rösta i det viktigaste valet för oss finländare, kommunalvalet. Här kommer också en av de stora skillnaderna mellan barn och äldre att synas. Barnen är allt färre, och de är tysta. De äldre är allt fler och de har en röst. Det här har satt sina spår i vår välfärdspolitik. Välfärden handlar långt om fördelning och barnens andel av de fattiga har ökat sedan 1990-talet. Lyckligtvis sägs det att åldern ger erfarenhet och lite perspektiv på livet, så jag hoppas att de som blir beslutsfattare, oberoende av sin ålder, har ett klart perspektiv på barndomen idag. Men det är nog någonting jag kommer att fundera över i röstningsbåset i höst.

Att ge barnen en röst är en av de uppgifter som ger mig mest tillfredsställelse med mitt jobb på Mannerheims Barnskyddsförbund. Det kan helt konkret vara de telefonsamtal som MLL:s telefon för barn och unga (tfn 0800 120 400) tar emot. År 2003 uppgick de till över 86 000. Av dessa ledde 34 000 kontakter till längre samtal. Årsrapporten för telefonen (finns som pdf på www.mll.fi) ger en bild av de frågor som barnen funderar över. Trots att telefonen är öppen varje dag, vi har totalt över 300 frivilliga som svarar, fastnade ändå över 200 000 samtal i kön i den automatiska telefonsvararen.

Vad är det då som saknas? Kontakter till vuxna. För de minsta skolbarnen ser det lite ljusare ut just nu: den nya lagstiftningen som träder i kraft i höst ger kommunerna statsunderstöd för eftisverksamheten. Men lagstiftningen bygger på frivillighet. Kommunerna är inte tvungna att arrangera eftermiddagsvård. Varje barn har inte heller en självklar, subjektiv, rätt till eftis. Att detta var otänkbart redan i lagberedningen handlar inte om att eftis är mindre behövligt eller viktigt än skola och dagvård. Det handlar om att de resurser som vuxenvärlden ville satsa på barnen inte fanns. Eller kanske fanns de, men någon annanstans? Den lokala variationen är stor. Det gäller att kolla upp boplatsen innan bygget inleds – precis som för fåglarna.

Georg Henrik Wrede

Se alla artiklar