Virvlar i vattnet
Då kunde man se tavlans landskap från mina morföräldrars fönster. Vad man inte ser på målning-en, är att tio centimeter nysnö täcker den branta Agricolagatan utanför huset. Det är stans bästa kälkbacke, bara man vet hur man gör om det samtidigt på Biskopsgatan råkar komma en bil mot korsningen. Bilen måste stoppas utan att det väcker uppseende. Vi har med kompisarna prövat olika metoder, av vilka jag särskilt gärna minns en. Granngårdens gårdskarl är målare och hans son, som hör till gänget, är känd för sin kreativitet. Han har med sig en käpp som han målat vit i pappas snickarbod. Vi ger starttecken till kälken uppe i backen. Om det då plötsligt råkar komma en bil, tar en storväxt kille på sig solglasögon och går mycket långsamt över Biskopsgatan medan han känner sig för med den vita käppen. Bilen stannar för den synskadade, kälken rusar genom korsningen ned mot ån. Bilen får åka vidare.
Våren sägs komma till Åbo med ”Hallisgubbarna”, stora isflak som vårflödet bryter loss långt uppe i Aura å. Jag står med kompisen Pertti vid åstranden i nedre ändan av Agricolagatan och ser de sista gubbarna dundra förbi. Det sägs att den modigaste av stadens galenpannor en gång hoppat ner på en gubbe vid järnvägsbron och åkt med flaket tills det smälte i bitar ute vid Beckholmen!
I ändan på en grov stör har vi riggat upp en sänkhåv. Den är en riktig amatörhåv, bara två meter i diameter. Vi har under åren stått mellan stadsbroarna och tittat på proffsen med sina gigantiska håvar. Vår är kanske för liten, men i stället har vi rört ihop en rågmjölsgegga som vi tror att ingen nors i världen skall kunna motstå. Det virvlande vattnet är grumligt som brunt bläck. Hur fiskar får syre i vällingen är för mig en gåta. Men inte för Pertti, som påstår att norsen är så seg att man kan hålla den vid liv i mannagrynsgröt! Genom fältstudier har vi lärt oss de grundläggande greppen i sänkhåvsfiske. Först slänger man ut håven, sedan rågmjölsvälling som norsar alltså är tokiga i och sen räknar man till tio. Vi orkar inte vänta så länge, så vi lyfter redan vid fem. Två patetiska skitspiggar är vad vi får upp!
Mannen i paletå och svart hatt har stått ett stycke ifrån och tittat på. Han skakar på huvudet. Mystisk typ. Jag har sett honom några gånger, men han har aldrig sagt ett ord. ”Ni gör två fel. Ni slänger ut rågmjölet på fel ställe”, säger han. ”Man måste ta strömmen i beaktande!” ”Jaså? Vill farbror kanske försöka själv?” Han ber oss kasta ut håven och tar av sig sin tunga paltå. Sen slänger han ut två skopor rågmjölssmet TRE METER UPPSTRÖMS om håven! Mannen hugger tag i skaftet. ”Fel nummer två. Ni har inget tålamod ”. Och så väntar han. Väntar och väntar. ”Borde inte farbror dra upp småningom? Det kommer ändå inte nånting”. Men plötsligt tar han spjärn. Med väldig kraft bänder han upp håven. Som en tumlare höjer den sig ur det leriga vattnet med sagolika mängder av sprattlande norsar. Strömmen har fört rågklumparna rätt in i håven och norsarna har följt efter! Jag är snurrig av glädje. ”Titta, det är ju tie kilo Pertti! Jumalaut!” Då tittar främlingen vänligt på mig och säger på finska: ”Nuori mies. Jumala auttoi jo”. Han tar på sig paltån och går sin väg. Jag ser att morfar samtidigt är på väg ned mot åstranden. Herrarna stannar och växlar några ord med varandra. Sedan viker mannen av runt hörnet och morfar lunkar ned mot oss.”Spasmatri”, tyckte jag alltid att det lät som, det mystiska ord morfar brukade säga när han var lite imponerad.
När han ser fisken, kastar han upp händerna och ett ögonblick ser han ut som trollkarlen Bum-burrifex i Topelius´ ”Fågel Blå”. ”Haha! Spasmatri!” En besvärjelse, en hemlig trollformel. ”Vem var paltågubben?”, undrar vi. ”Han visste precis var rågmjölet skulle slängas så att det drev ned i håven. Vi hade aldrig orkat lyfta håven med så mycket fisk. Han var så himla stark!” Morfar ser upp mot det stora huset bakom det svarta järnstaketet. ” Just det. Himlastark är det rätta ordet. Det är vad han är på många sätt. Han bor därborta i det stora huset. Jag känner honom bra, det är en fin karl, Ilmari Salomies. Han är vår ärkebiskop”. Sen tittar morfar på fisken i hinken och ser finurlig ut: ”Månne han skulle tycka om lite halstrad nors, Ilmari?
P.S.
Pertti heter Peter idag och bor i Stockholm. Men då för drygt femtio år sedan hette han Pertti Ylermi Lindgren. Krigsbarnet från Nådendal som bara kunde svenska när han kom tillbaka till Finland, blev min bänkkamrat i Klassiska lyceet. Sedermera blev han ju ”greve”, svensk undersåte och kronikervårdare. Idag hör hustrun Susanne och katten Buffen, kalligrafi, matlagning och trädgården på sommarstugan till hans livsintressen. Och hör inte också Åbo till dem, vill jag vara skapt som en nors!
Pontus Dammert
