Våga vända!
Den enda begåvning som på något sätt hade ställt sig framom andra talanger var den religiösa, och den trimmas väl bäst på en teologisk fakultet, så efter några månader packade jag upp mina efterlängtade plastburkar för havregryn och socker i en gråtråkig tvåa i Åbo. Där var för övrigt också allting annat grått, utom studentlivet som var glada motsatsen. Det KÄNDES bra. Utomordentligt bra. Min kristna tro var på träningsläger på hög höjd, och med tufft motstånd utvecklades snart retorikmusklerna och filosofiflåset så att jag kunde hänga med i nästan vilken etisk uppförsbacke som helst. Jag teologiserade och filosoferade mig fram till en examen. Men vad äter teologie kandidater? Var bor exegeter? Vem betalar kyrkohistorikerns telefonräkning? Det hade jag aldrig tänkt på. Att studielånet skulle betalas tillbaka med den examen som man hade fått. Att teologer får sin gröt från kyrkan, skolan och forskningen, och vill man inget av dessa är det Alepa eller hyttstädning som gäller.
Mindre roligt, mera användbart
Alltför gammal blev jag vuxen. Visst hade jag haft det roligt, intressant, bildande, fördjupande och allt det där, men skulle jag ha fattat och skulle jag ha tänkt skulle det nog ha blivit något mindre roligt och mera användbart, om man säger så. Många skolor och några kyrkor senare har jag förlikat mig med mitt snedval. Jag upplever till och med ett kall, men det innebär inte att jag inte sneglar i backspegeln och skakar på huvudet åt mig själv.
Men vi är många som sneglar och suckar. De gör de flesta som lät tonårstidens romantiska livssyn styra sitt yrkesval. Men de som inte lät det ske, suckar faktiskt högre. Läkaren i femte generationen och tio laudaturingenjören är överrepresenterade på plantskolor och båtbyggarutbildningar trettio år senare. De smyger omkring i snickarbyxor med håret på ända och surar över att ingen tidigare har berättat att nyhyvlat trä och knoppande pioner faktiskt är livets djupaste mening. Det fina med nu för tiden är att man får tacka nej till guldklockan. Att man får ångra sig. Att det finns rum för förändring. Att man kanske kan bli både och, för att man är både och. Bankir och biodlare samtidigt, i en busschaufförs kropp … ja, ni fattar …
Maria Sundblom Lindberg
