09.05.2005

Tvåspråkighet är en process

Jag hade sökt upp Kjell Herberts för att fråga hur det står till med svenskheten bland annat just i Vasa, som är centralpunkten för omkring 100 000 svenskösterbottningar. Någon tid efteråt läste jag i Hufvudstadsbladet en insändare av en luttrad tjänsteman och politiker i södra Finland som beskrev vad tvåspråkighetsprocessen konkret innebär, nämligen ett ständigt kompromissande och argumenterande. Det är inte tillräckligt att enbart åberopa språklagen i en komplicerad verklighet, där hänsyn av olika slag måste tas, inte minst till ekonomin. Det behövs också ständig information och attitydpåverkan, inte minst riktad till en majoritet som kan ha svårt att sätta sig in i minoritetens behov.

Det är ungefär vad Kjell Herberts brukar beskriva, denne pol.lic. i sociologi som länge iakttagit och beskrivit oss finlandssvenskar och den verklighet vi lever i. Inte heller i Vasa är tvåspråkigheten något som fungerar automatiskt, trots att här finns en gammal tvåspråkighetskultur, säger han.

– De svensktalandes andel i Vasa ligger nu på 25 procent. När andelen börjar gå ner mot 20 procent kan man befara att situationen kommer att försämras. Äldre personer som inte behärskar finska märker redan att det blivit svårare att klara det dagliga livet enbart på svenska.

– Men både barn- och äldrevården fungerar ännu relativt bra, tack vare att man från stadens sida är medveten om att man måste anstränga sig för att till exempel rekrytera tvåspråkig personal och organisera arbetet så att båda språkgrupperna kan få service. Centralsjukhuset fungerar utomordentligt bra på svenska genom att Kommunförbundet, som är huvudman, har en majoritet av svenskspråkiga kommuner. Det fungerar till och med så bra för svenskarnas del att de finskspråkiga Vasaborna ibland klagar på att de inte får fullgod service på sitt språk! På stadens sjukhus kan situationen däremot vara den motsatta.

Kontinuerligt arbete

Tvåspråkigheten fungerar så länge alla instanser är medvetna om att de kontinuerligt måste arbeta med de här frågorna, understryker Kjell Herberts.

– Det är exempelvis viktigt att kommunerna vid upphandling av tjänster aktivt tar hänsyn till tvåspråkigheten och ställer krav eftersom näringslivet inte omfattas av språklagen. Det är något att tänka på till exempel vid bolagisering av tjänster.

Han skulle också gärna se att det svenska var mer synligt i det offentliga rummet, där det paradoxalt nog försvinner alltmer i takt med att tvåspråkigheten hos de enskilda individerna ökar. De svenskspråkiga måste våga ställa krav på information och skyltning på svenska, de är för dåliga på att synliggöra sina behov, menar han.

– Det är ju de själva som, utan att vara snorkiga, måste bevaka att språklagen inte blir en död bokstav.

Ser man till familjernas och individernas möjligheter att bevara sin svenskspråkiga identitet är Vasa en välfungerande tvåspråkig stad i dag, enligt Kjell Herberts. I blandäktenskap är det vanligt att man har ambitionen att upprätthålla båda språken, till exempel genom att hålla sig med två dagstidningar, om man har råd med det, och man har möjlighet att uppmuntra sina barns tvåspråkighet på olika sätt.

Men det är just barnen i dessa familjer som kommer att avgöra framtiden för svenskheten, deras val är viktigt, säger han.

– Frågan är om de kommer att uppleva att det finns ett mervärde och en livskvalitet i att upprätthålla sin svenskhet. Gör de inte det kommer de knappast att slå vakt om den. Det är något att tänka på bland annat för organisationer och massmedier.

Enspråkiga kommuner

Man brukar ofta fråga Kjell Herberts hur den typiska finlandssvensken ser ut och han svarar att någon sådan inte finns. De så kallade socioekonomiska skillnaderna betyder mer än språk och gemensamma institutioner för våra vanor och levnadsvillkor.

Men runt Vasa ligger några av de mest enspråkigt svenska kommunerna i landet och här finns också en stor grupp, framför allt äldre personer, som inte behärskar finska. Av de cirka hundratusen svenskösterbottningarna beräknas omkring en tredjedel ha mycket dålig eller ingen kunskap i finska, medan en tredjedel är fullständigt tvåspråkig. Det är en viktig skillnad i jämförelse med södra Finland, där andelen enspråkigt svenska personer bara är sju procent.

Det är bland dessa enspråkigt svensktalande i Österbotten som Ida Asplund, nyvald ordförande vid Finlandssvensk Samlings möte i Vasa nyligen, främst vunnit anhängare för sina tankar om en mer militant finlandssvenskhet. Begreppet territoriell autonomi har funnits med i den debatt som förts på senare tid. Kjell Herberts hänvisar till de olika finlandssvenska institutioner som finns i dag, autonoma men med tydlig koppling till statlig och kommunal administration. Hur en territoriell autonomi i ett land med en flytande språkgräns skulle kunna fungera har han svårt att se.

– Jag tycker att Finlandssvensk Samling målar upp en alltför negativ bild. Trots alla brister finns det dock en acceptans när det gäller finlandssvenskarnas ställning i dag. Språklagen antogs av en nästan enhällig riksdag. Att leva upp till den lagen borde vara den största utmaningen i dag.

Folklig kontaktyta

Det går inte att diskutera finlandssvenskar och speciellt österbottningar utan att komma in på migrationsfrågorna. Detta är ju ett område av Finland där emigrationen sedan förra sekelskiftet varit synnerligen omfattande, först till Amerika, sedan till Sverige. Det har bidragit till att kontaktytorna med framför allt Sverige är många. Ingenstans i Finland, bortsett från Åland, är Sverige så närvarande som här.

Av senaste Barometern, ett enkätprojekt om opinioner och trender i Svenskfinland som Kjell Herberts är ansvarig för, framgår att 72 procent av alla finlandssvenskar ser på rikssvensk TV varje vecka. I Österbotten är andelen över 90 procent. Gå in i vilken stuga som helst till exempel i Närpes och det ska visa sig att Rapport och Aktuellt från Sverige utgör en daglig informationskanal.

Räknar man med alla dem som läser rikssvenska dags- och veckotidningar, lyssnar på Sveriges radio etc., är det en betydande folklig kontaktyta som man inte från officiellt håll, varken från Finland eller från Sverige, på något sätt underlättar och uppmuntrar, påpekar Kjell Herberts.

En annan förbindelselänk är finlandssvenskarna som bor permanent eller tillfälligt i Sverige. Det är sällan det berörs att mellan femtio- och etthundratusen – beroende på om man räknar in andra och tredje generationen – finlandssvenskar lever och arbetar i Sverige i dag. ”Vilken potential för Sverige att ha en invandrargrupp som man inte behövt placera i svenskundervisning”, som Kjell Herberts uttrycker det.

Välintegrerade emigranter

Han har ofta förvånat sig över det faktum vi alla känner till, nämligen att rikssvenskarna i stor utsträckning inte är medvetna om finlandssvenskarna som en särskild invandrargrupp. Vad som kanske är ännu mer förvånande är att inte ens de rikssvenska migrationsforskarna upptäckt dem. Kjell Herberts har, när han läst rikssvenska forskningsrapporter om finländska invandrare i Sverige, stött på formuleringar som ”en grupp finnar som inte vill kännas vid det finska”. Han har antagit att det med all sannolikhet måste vara så att de rikssvenska forskarna stött på svenskösterbottningar om aldrig fått lära sig finska. Det var ju främst den kategorin som emigrerade till Sverige från slutet av 50-talet och några årtionden framåt; senare kom en allt större andel välutbildade finlandssvenskar att söka sig till Sverige och den emigrationen fortgår ännu. Många återvänder efter några år i Sverige.

Vad gör man åt detta? Intresset för det finlandssvenska i Sverige tycks vara litet i båda länderna. Inte ens finlandssvenskarna på den här sidan tycks vara medvetna om att de som flyttat till Sverige kunde utgöra en resurs som förenande länkar mellan länderna, menar Kjell Herberts.

– Det är något inkonsekvent när man klagar över att ingen finlandssvensk författare valts in i Svenska Akademien, men samtidigt inte låter finlandssvenskarna i Sverige vara företrädda i svenska folktinget här.

Att förbindelserna med Sverige upprätthålls är en av de viktigaste förutsättningarna för att svenskheten ska kunna bevaras i Finland. De många välintegrerade finlandssvenska emigranterna i Sverige, många på nyckelposter i samhället, utgör i det sammanhanget en resurs.

Text: Gunni Nordström

Se alla artiklar