11.06.2007

Själen måste få en pizza

Jag har blivit van. Vet att de första minuterna tror jag den. Ligger i sängen och trycker. Suckar och drar täcket över huvudet. Går nästan med på att inte stiga upp. Vet också att så småningom avtar det envisa gnället, försvinner med ett eko ner i magen någonstans. Stiger upp i alla fall.

Senare på dagen hör ofta Själen av sig igen: ”Vilken trevlig människa det där var!” eller ”Vilket intressant liv du lever! Fattar du!?” och ofta också: ”O, vad skönt det här var, så vackert, så rörande, vad glad jag är!” för att så gott som varje kväll återgå till ”I morgon måste du sköta om mej bättre! Ok?” och jag brukar lova. Och inte hålla.

Jag sköter inte Själen så bra. Utsätter den för alltför många upplevelser per tidsenhet, alltför många människor, tankar, ord, ljussättningar, verbformer och känslor. Jag vet att det inte är bra för den, den säger varje dag att den behöver lugn och ro, tystnad och avskalade landskap. Och jag svarar att jo, jo. Sen. Sen, när allt det här har ordnat upp sig. Ska vi vila. Och jag vet hur det låter. Det låter som att den dagen kommer aldrig. Sen finns inte. Stackars Själen. Den som i princip är helt ok. Om den bara fick en någorlunda okej behandling. Jag sköter inte om den, jag mutar den till tystnad.

Kroppen säger däremot ingenting. Tyst lider den sig igenom 16 timmars arbetsdagar, sju dagars arbetsveckor, dålig mat och obekväma skor. Den tål felaktiga arbetsställningar, lite sömn, och brist på kondition.

Kroppen säger ingenting. Den reagerar.

Den sväller av för mycket kolhydrater och fett, den darrar av för lite sömn, den värker av de dåliga skorna och de felaktiga arbetsställningarna. Den är stel av otränade muskler och långa arbetspass. Men den säger ingenting. Och det är ju så. Att den som skriker och gapar, den lyssnar jag på, försöker jag blidka. ”Själen måste få titta på TV”, säger jag när Kroppen är trött och skulle behöva sömn. ”Själen har inte fått koppla av på hela dagen. Fattar du?!” ”Själen behöver en pizza och ett glas vin!”, säger jag när Kroppen är stel av för lite motion och dålig mat. Själen behöver så många saker. Kroppen behöver ingenting. Får inte mycket heller. Men nöjer sig med lite. Varm och mjuk hälsar den mig efter en natt med normallång sömn. Njutningsfull ligger den avdomnad efter en varm bastu. Glatt pirrar den och bjuder mig på ett glas endorfin efter ett dopp i vaken en kall vintereftermiddag.

Jag tycker egentligen mer om Kroppen än om Själen. Sådär som jag tycker bättre om de tysta snälla människorna än om gaphalsarna. Men jag visar det aldrig. Varken åt Kroppen eller åt människorna. Kanske jag borde börja? Ta hand om de tysta och snälla, ge dem något i stället för det de ger mig? Ska bara ge Själen en pizza och ett glas vin först. Den har haft en så besvärlig dag. Sen Kroppen. Sen när allt det här har ordnat upp sig. Ska jag ta hand om dig …


Sabine Forsblom

Se alla artiklar