13.06.2007

Singelföräldrarnas svåra sits

I dag finns det nästan 600 000 barnfamiljer i Finland. En femtedel av dessa är familjer med en förälder och av dessa ensamföräldrar är 90 procent kvinnor. Av alla ensamstående föräldrar lever en fjärdedel på eller under fattigdomsgränsen. Och av alla ensamförsörjare tenderar kvinnorna ha det svårast att hitta arbete och därmed ännu svårare att sköta sin utkomst.

Att en fjärdedel av ensamföräldrarna kan kategoriseras som fattiga och att 42 procent hör till den lägsta inkomstkategorin, är något som absolut inte kan förbises av någon. Och den lagstiftning som i dag gäller inom dagvården och socialförsäkringen hjälper inte heller upp situationen.

Väldigt lätt åker en ensamförsörjare upp i en högre avgiftsklass inom dagvården. Barnbidraget upphör då barnet fyller 17 år, men fortsättningsvis finns den hungriga ungdomen där hemma och behöver nya skor, ny jacka och eventuellt också skolböcker. Det skatteavdrag som slopades år 1994, och delvis kompenserades med en liten förhöjning av barnbidraget för ensamförsörjare, utgjorde ändå en större peng i ensamförälderns plånbok än vad 36,60 euro i månaden gör.

För en yrkesarbetande ensamförsörjare utan ett nätverk av föräldrar, övriga släktingar och vänner som kan ställa upp som barnvakt är bland annat skiftarbete en omöjlighet, då dagvård i många kommuner inte finns att få utöver ”normala” arbetstider. Det betyder att det i sådana branscher där majoriteten av arbetstagarna vanligtvis är kvinnor, såsom inom sjukvården, affärsbranschen och restaurangbranschen, också finns kvinnor som är ensamförsörjare och på något sätt måste få sin vardag och barnens dagvård att rulla. Då alternativen för vård är få, är det väldigt lätt hänt att arbetslöshet är det enda alternativet – vem ska annars ta hand om barnen?

När barnen är sjuka och det egna sociala nätverket inte finns eller fallerar, finns det nästan ingen möjlighet att få hjälp. Den kommunala hemvården har i de flesta fall inte arbetskraft att erbjuda barnfamiljer (om de inte på något sätt redan finns med inom barnskyddet) och att anställa privata vårdare är en ekonomisk omöjlighet.

Det kan inte vara fråga om mycket mer än vilja att höja åldern för barnbidrag till 18 år liksom att se över dagvårdsavgiftssystemet. Att det kostar att erbjuda skiftvård eller att ta i bruk skatteavdrag för ensamförsörjare borde jämföras med de kostnader som uppstår då 28 procent av ensamförsörjarna lyfter utkomststöd för att klara av att mätta sina barn och betala sin hyra.

Att fattigdom och arbetslöshet dessutom tenderar att gå vidare till nästa generation är också något som talar för att åtgärder bör sättas in tidigare. En 10 euros förhöjning av ensamförsörjarbidraget ger rätt signal, men är alldeles för litet för att kunna avhjälpa situationen sådan den är i dag. 30 cent per dag är inte mycket.


Christel Raunio
verksamhetsledare

Se alla artiklar