14.02.2005

Kaptenen och hans fantastiska värld

Han såg glad ut där bland hasselbuskarna första gången jag såg honom. Knipslugt småleende började han berätta sina fantastiska historier. Som sextonåring hade han rymt hemifrån, tagit hyra på en holländare i Kotka och i åtta år seglat omkring på världshaven. Hela sommaren satt jag i dungen och lyssnade på de magiska berättelserna. Om giftormen på Sundaöarna som låg på lur i en mjölburk och högg till när Kaptenen skulle laga sin mammas plättar åt infödingarna. Han låg förlamad i fyra månader och sköttes av en infödingskvinna vars kärlek och omsorg räddade livet på honom. Han berättade om piraterna på Malabarkusten som tog honom som gisslan i tron att han var brittisk undersåte och krävde en astronomisk lösen av den engelska guvernören i Kalkutta. Denne lät banditerna förstå att fången var en finne från trollkarlarnas land, Lappland. Piraterna beslöt att Kaptenen skulle kastas åt krokodilerna. Kaptenen chansade på det där med Lappland, vände huvudet mot månen och bölade fram den ödsligaste jojk som någonsin hörts. I samma ögonblick sköt britternas batteri nyårssalut inne i staden och projektilerna slog ned i havet utanför piraternas läger. De tog salvan som ett tecken på att de fångat en Mäktig Trollkarl och släppte Kaptenen.

En sen kväll hände Nånting Betydelsefullt. Kaptenen sade att han litade på att jag inte skulle skvallra för någon. Han snörde upp sin tunga sko och i skon fanns bara en klump i ändan på en käpp. Kaptenen skruvade ut den gängade käppen vid knät och slog träbenet mot eken så det sjöng i virket. Så berättade han om den stormiga seglatsen på fullriggaren runt Kap Horn. Uppe i masten hade han tappat balansen och dråsat ner tolv meter på däck. Ett öppet benbrott gjorde att fartyget fick lov att anlöpa Rio där Kaptenens ben amputerades. Det här Förtroendet gjorde mig beroende av Kaptenen. Jag drogs till den värld han beskrev, lockades av hans berättelser om vad riktig frihet var. Den som bara fanns för albatrosser och tumlare som korsade oceanerna utan att någonsin se land.

Under sensommaren försökte jag få reda på mer om Kaptenen. ”Ett opålitligt fyllo”, berättade man i vår lilla lanthandel. ”Han är farlig och han har suttit inne för ruggiga brott på 30-talet. Unga pojkar ska akta sig för honom!” När jag berättade för Kaptenen vad man sagt, skrattade han så magen hoppade och hans rova ramlade ur västfickan. Han stack snabbt ned klockan igen men jag hann se att glaset var sprucket och timvisaren saknades.

Hösten nalkades obönhörligt. Att hösten var på väg kändes i det ben Kaptenen saknat i trettio år. Fantomupplevelse kallade han det. Det var första gången jag hörde talas om den förnimmelse man kan ha i nånting man blivit av med.

Samma kväll bad Kaptenen mig följa med till hans hus. Det var första och sista gången jag såg det fallfärdiga rucklet djupt inne i skogen. Hundkojan utanför verkade vara tätare och varmare än huset Kaptenen bodde i. Men den värld som öppnades där inne var ett universum och en skattkammare. Väggarna var fulla av foton, målningar och uppstoppade djur. Mitt bland alla vackra och fula ting hängde en gigantisk målning av en avklädd kvinna, dekorativt utsträckt på en klassisk burgundröd sidendivan. ”Lisa hette hon”, sade Kaptenen, ”från La Chorrera i Panama. Hon var mitt livs stora kärlek och mor till mitt enda barn som jag aldrig fått se.” Helt förhäxad stod jag där och såg på målningen. Jag hade aldrig sett en så vacker kvinna. Men vad hände med Lisa? Och varför fick han aldrig se sitt barn? Det hade börjat skymma och Kaptenen tyckte att jag skulle ge mig iväg hem.

Men han lovade att genast nästa sommar berätta hela historien om Lisa och om hur han blev primus på sjöbefälsskolan i Hull och om hur han supit Hemingway full på punsch i Havanna. Men det blev aldrig någon nästa sommar för Kaptenen.

Många år senare träffade jag i Mariehamn en man som varit med när Kaptenen skadades vid Hornet. Kaptenen gick aldrig i någon skola i Hull, han var arbetsoför sedan mitten av 30-talet och hade sedan olyckan levt på en ynklig invalidpension som i stort sett gick åt till att på lopptorg och i diversehandlar köpa alla de ”minnesföremål” som fanns i hans torp och som han spann berättelsernas väv kring. Hela hans liv efter olyckan var en dröm, en fantasivärld som han beslutat att försöka dela med någon. Men han insåg väl att det inte skulle lyckas och då gick han ensam vidare. När jag i maj femtio år senare hör bofinkarna i hasseldungen, kommer fantomupplevelsen. Känslan av någonting jag mist. En vän, 65 år äldre än jag. En Kapten.

Pontus Dammert

Se alla artiklar