02.09.2008

I trim i kropp och sinn

Veckan innan kortet gick ut klev jag för första gången över tröskeln till den svettstinkande adrenalingrottan belamrad med märkliga, glänsande apparater. Det var och har förblivit mitt första och enda besök på ett gym. Med undantag för den gång för några år sen då jag intervjuade Viking Lines vd inför hans 60-årsdag och den bästa tid den hurtiga mannen – som garanterat lyckas kränga på sig sin konfirmationskostym om han vill – hittade för vårt intervjutillfälle var i andningspauserna mellan varje flås och lyft… Det är mitt enda positiva minne av ett gym.
Det fanns så mycket svett och ångest och adrenalin och tävling och svällande, sprickfärdiga muskler i luften att jag inte för mitt liv lyckades känna minsta lust att låta mina otränade, ointresserade svettstänk förenas med de betydligt mer garvade och hängivna svettdropparna som hängde lika hemtamt i luften som andra hänger på sin stampub. Men jag gjorde ett försök. Två timmar ägnade jag åt att justera miljoner skruvar och spakar och rattar och tyngder och andra obegripligheter för att anpassa de blänkande metallskrothögarna till just min kropp. Och är man tre äpplen hög som jag och med en vikt som de flesta av jättarna på gymmet förmodligen hade som skostorlek, ja, då får man räkna med en hel del skruvande.
På väg tillbaka till omklädningsrummet knölade jag, med ett brett hånleende och utan tillstymmelse till dåligt samvete, ihop mitt dyrköpta årskort och kastade det i sopkorgen. Trots att jag hade sex dagar kvar på det. Aldrig mera gym.
Vi är många som har ett hatkärleksfullt förhållande till motion. Man borde, och borde oftare, men orkar/hinner/vill inte. I alla fall inte de där tre gångerna i veckan som man borde. Minst. Och dyrt är det dessutom, om man inte gillar att jogga i både ur och skur och snöstorm förstås. Och så struntar man i det i stället, låtsas gäspa oförstående när den där halvkvävda rösten från djupet av något påtvingat samvete väser något om att man borde faktiskt. En gång för alla. Borde.
Allt som innehåller ordet ’borde’ borde förbjudas, för ett borde är bara något någon annan tycker att man ska göra, inte man själv och definitivt inget man känner lust inför. Och är det inte lustigt så är det bara olustigt.
Om vi för en stund bortser från det motion kommit att betyda för väldigt många och i stället ser på det som motion egentligen är. Rörelse. Rörelse är fint. Ännu hellre – emotion. Rörelse och känslor. Att röra sig – att röra andra. Att röra och beröra, att bli rörd och berörd och röra vid.
Att se till att hålla sinnet i trim räcker långt – längre än ett dyrt gymkort och ett samvete överbelastat av efterhängsna, envetna borden. För när sinnet är i rörelse hänger liksom kroppen på och det finns inte en gymsal som kan konkurrera med det. När man är lugn i sinnet och rör sig i takt med hjärtats rytm känns det roligt att cykla till jobbet med näsan full av dofter, gå en promenad (med sig själv eller någon annan som sällskap), ro en tur på sjön, klippa gräset utan motordriven klippare, springa ikapp upp för trappan, ha kuddkrig, åka pulka med barn(barn)en eller andra som också insett det roliga med snö, kasta fresbee i vattenbrynet, hissa småbarn i luften, dansa, tumla runt och kittla varandra så skrattmusklerna svettas av lycka, sparka fotboll i snön, kratta virvlande löv och lyssna på prasslet. Allt det där som kanske inte anses vara motion, men som i alla fall är rörelse och något som berör.
Att lyckas kasta ankare i nuet och både våga och orka finnas där tillsammans med sina barn, sin käraste, sin familj och sina vänner just nu. Inte i morgon, sen, då eller någon annan gång, utan precis just nu. Det är att hålla sig i trim på riktigt.
Text: Lina Antman
Se alla artiklar