Heidi mitt i maten
I det ljust möblerade, luftiga rummet med stora fönster i Riksdagens nya tillbyggnad fastnar min blick på två saker som skiljer sig från sedvanliga, tråkiga kontorsattiraljer. På den högra ändan av Heidi Hautalas skrivbord finns en minnesstaty av genomskinligt glas föreställande en glasklar jordglob. Inristat på fonden står Heidi Anneli Hautala, och på engelska: För hennes ledarskap i Europaparlamentet i arbetet för rena bränslen. Rakt framför mig står en genomskinlig glasburk till hälften fylld med citron-giftgula flingor som ser ut att vara av hård plast och till formen påminner om runda linser, fast lite osymmetriska. Färgen antyder att de inte är ätbara. Hautala jobbade politiskt under en lång period med bil- och oljeindustrin för att förbjuda svavel i bensin. I dag är trafikbränslen äntligen svavelfria, vilket moderna motorer förutsätter. Heidi Hautala är sedan 2005 medlem av Neste Oils förvaltningsråd, men inte längre den ansvariga lagstiftaren för bränslekvaliteten. Flingorna i glasburken är svavel som filtrerats bort från bensin.
Heidi Hautalas bana började dock med mat och livsmedelsfrågor. Hon har nyligen gett ut en kokbok, Rehellistä ruokaa (WSOY 2007), tillsammans med vännerna Janne Länsipuro och Kaisa Leka. Själv beskriver hon boken som ett första försök. Budskapet är att vi skall äta mindre kött och mera vegetariskt, men det förmedlas utan att ge en svart-vit bild av världen och med förståelse för framsynta fiskodlare. I bokens förord skriver Heidi att hon i tonåren beslöt sig för att bli vegetarian i protest mot hur illa djuren kunde behandlas, men att hon inte längre är vegetarian lika villkorslöst.
– Det känns inte riktigt hederligt av mig att vara någonting till etthundra procent och inte heller nödvändigt för mig själv att vara vegetarian till hundra procent. Det är också en praktisk lösning att äta lite kött ibland. Socialt är det lättare att inte alltid på förhand vara tvungen att meddela vad man äter och inte kan äta. Jag tror att det skulle vara bra om alla var vegetarianer till ungefär 70–80 procent. Bor man på Grönland äter man ju kött. Det är ingen idé att vi alla gör exakt lika och vi behöver också djurskötsel i jordbruk. Sedan ska man komma ihåg att de flesta människor i världen för det mesta äter vegetariskt, inte för att de vill det utan för att de är fattiga och kött och mjölk kostar. Eftersom överkonsumtion av kött medför mycket hälsoproblem i västvärlden och miljöproblem, är det vettigt att vi äter mindre kött. Och det finns ju också ekoproducerat kött som man kan välja.
– Min son meddelade när han var fem år gammal att han inte längre vill vara vegetarian och började då äta kött. Först långt senare har han åter börjat följa mina tankegångar i någon mån och i dag tycker jag han har riktigt förnuftiga idéer i köket och kan organisera bra. Det är roligt att vi brukar laga mat tillsammans.
Varför kom du ut med en kokbok, Heidi Hautala?
– Jag har länge tänkt att det skulle vara trevligt att skriva en kokbok och denna ser jag som ett försök till en början. Mat och matpolitik har alltid intresserat mig. Detta med att kocka och inreda, vilket är min stora hobby, har jag fått av min mamma. Min sambo brukar säga att jag har många dockskåp som jag inreder. Redan för trettio år sedan skrev jag om världshunger och lärde mig då att det inte är brist på mat i världen, utan att problemet är politiskt. Många har inte tillgång till mat på grund av olika politiska orsaker.
I sin kokbok avslöjar Heidi bland annat att hon, vid jultid för trettio år sedan, stod vid Tre smeder i Helsingfors och delade ut flygblad med devisen ”Onko joulukinkkusi syönyt nälkäisiä lapsia?” (”Har din julskinka ätit hungriga barn?”) till förbipasserande. Hon medger i dag att budskapet kanske inte gick hem hos alla. Fast ämnet är åter aktuellt med tanke på den väldiga efterfrågan på foder och animaliska produkter i Kina, där man numera övergår från de urgamla matvanorna till att anamma de västerländska.
– Sommaren 1974 var jag med och grundade den vegetariska restaurangen Kasvis på Högbergsgatan i Helsingfors. Jag började också studera trädgårdsvetenskap vid Helsingfors universitet, men har aldrig utövat det yrket utan började jobba som ”barfotajournalist”. På 1970-talet var jag bland de första vid universitet som intresserade mig för ekologiska frågor. På den tiden existerade knappt någon ekologisk odling i Finland (under 0,01 procent, i dag kring 7 procent). Begreppet Luomu fanns inte fram till 1990-talet. Jag har alltid varit sådan att om jag känner att någonting fattas, så gör jag något åt saken. Därför grundade vi vårt eget ”lantbruksuniversitet”, vilket väckte oro och avsky på fakulteten i Vik. Det här initiativet tror jag ändå att lade grunden till den miljövårdsutbildning som vi har nu för tiden.
Ännu före de så kallade matkriserna – galna ko-sjukan, dioxinskandalen i Belgien och debatten om genändrad mat – var maten en dold politisk fråga. Efter skandalerna skedde ett uppvaknande. Maten kom upp på den politiska agendan i början av 2000-talet, då hela livsmedelslagstiftningen i Europa skrevs om. I dag väljer många bort kött och det finns en större synlighet för etiskt och ekologiskt producerad mat. Plötsligt finns ekoprodukterna på butikshyllorna i Tyskland och England.
Varför debatterar inte finländarna lika ivrigt som sina nordiska kolleger?
– I Finland finns inte samma offentliga debatt som exempelvis i Sverige. Finländare har det väldigt starkt i sig att nöja sig och inte kräva. De gör det lätt för exempelvis köttproducenterna att bara lugnt meddela att de tänker börja använda genändrad soja i djurfoder från och med i höst. Konsumentrörelsen i Finland är statlig och väcker just ingen debatt den heller, och konsumentverket hör ju till handels- och industriministeriet.
Hur har du själv engagerat dig för att få till stånd förändringar?
– Många olika kampanjer har engagerat mig. Vi var flera olika organisationer som jobbade mot bestrålning av mat, och jag tror att det mycket var tack vare detta engagemang som vi fick till stånd ett förbud mot bestrålning av livsmedel, förutom då det gäller kryddor och sjukhusmat. Jag medverkade också i den GM-kampanj som påverkade hur EU-lagstiftningen formulerades på detta område. Jag sitter som bäst som ordförande i en arbetsgrupp för Finfood, där vi arbetar med strategier för att stärka marknaden för ekologiska livsmedel.
– Konsumentorganisationer borde nu kämpa för att köttindustrin inför frivillig GMO-märkning på slutprodukten, så att konsumenterna kan välja om de vill äta griskött, som i Finland börjar produceras med GM-foder, eller inte. Få se om det leder någonvart att både MTK:s Michael Hornborg och statsminister Matti Vanhanen har tagit ställning för märkning av förpackningar och att GMO inte utnyttjats i produktionen.
– GM-frågan handlar inte bara om slutprodukten, och om denna är trygg att äta eller inte. Det är minst lika berättigat att konsumenter motsätter sig användning av genändrat foder av den orsaken att odlingarna av GM-grödor ofta påverkar miljön negativt. Men för att kunna göra det måste de först få veta vad de köper och vad de vill understödja. Dessutom har man inte forskat klart i hälsoriskerna med genändrad mat. Den frågan är långt ifrån klarlagd, tillägger Hautala.
– Jag har alltid tyckt att det är viktigt att folk funderar på sin egen plats och roll i världen. Jag tror att vi lär oss felaktiga tankesätt som kan rättas till genom upplysning via skola, medborgarorganisationer och offentlig debatt. Barn är ofta väldigt medvetna om olika frågor, har jag noterat. I dagens läge är det många gånger barnen som lär sina föräldrar att exempelvis sortera avfallet. Jag har också alltid haft lätt att jobba med andra kvinnor i kvinnonätverk. Kvinnor jobbar väldigt effektivt.
Text: Camilla Sederholm
Foto: Charlotta Boucht
