Drabbad av julhysteri

Det är svårt att avstå från sådant man i grunden uppfattar som gott. Som det här med att ge och komma ihåg alla även om det tär på allt: krafterna, ekonomin och relationerna.

Maria Sundbloms egen takt accelererar snabbt från och med natten till första advent. Då vakar hon med att knåpa ihop kreativa julkalendrar och ballerinaklänningar åt alla sina tio gudbarn. Hon brukar arrangera hjälpinsamlingar bland sina vänner, hon kör runt och hämtar paket och julmaten tillreder hon själv. Senast när de med barnens hjälp egenhändigt knåpade julkorten skall iväg med posten säger hon mycket fula ord, och på julaftonen gråter hon slutligen av utmattning. Ändå är Maria en präst utan yrkesmässiga förpliktelser i församlingen, där julhelgen utgör årets rusch. Maria tror att julstressen går i arv, hennes mamma var och är likadan, och systern är också rätt lika.

– Jag kunde jula ihjäl mig! Julen är min kamp att varje år komma till kärnan med vad vi vill och behöver och i mån av möjlighet kan skala bort. Men jag är en ”julnarkoman” och klarar inte av att skala bort någonting, trots att jag vet att jag borde. Jag vill för mycket när det blir jul, konstaterar Maria.

– Fast ett år blev jag sjuk mitt i allt. Då fick min man sy klart de rosa ballerinaklänningarna till gudbarnen (till min regi från sängen) och alla tyckte förstås att han var jätteduktig. I år väntar jag ett barn som borde anlända senast på julafton. Det gör ju som tur att jag dämpar mig lite i varje fall. Jag har till exempel slutat tillverka alla julklappar själv.

– Dagens kvinna jämför sig inte enbart med grannens kvinna, hon jämför sig med de allra bästa egenskaperna hos alla kvinnor hon känner plus inredningstidningarna, och hon försöker förena alla dessa goda egenskaper till en kvinna – sig själv! Vi måste helt enkelt göra upp med alla de här traditionerna och inse att om jag själv väljer dessa traditioner och allt sjå de för med sig, då skall jag också orka vara glad. I annat fall skall jag skippa dem!

Maria berättar om ett seminarium, ”Diagnos duktig”, som hon nyligen åhörde. Där diskuterade man om så kallad additionsstress, det vill säga den stress som utlöses av försöket att kombinera det perfekta hos andra i sig själv. Additionsstressen når sin klimax speciellt under jul och semester.

– Vi måste göra upp med alla de här traditionerna, och välja ut endast de viktigaste för oss! fastslår Maria och fortsätter:

– Varför tror jag plötsligt att jag, som är mitt i karriären med små barn, ensam skall fixa den sagolika julen för familjen, släkten, vännerna och de tio gudbarnen och deras syskon, och gärna också rädda världen? Och om jag skulle lätta på pedalen, och alltså inte prioritera allt på mina egna villkor, skulle inte min man och barnen då i stället åta sig mera? För det är ju ingen annan än jag själv som ställer de här kraven på allt som skall fixas. Det handlar alltså inte om att skapa den lyckliga familjen, för både mannen och barnen är mest nöjda när inget händer, när allt är som det är!

– På julafton händer det å andra sidan också att männen köar till biltvätten. Det kan upplevas som minst lika viktigt att bilen är ren till julkyrkan som att tuppen hemma är tvättad. Själv tycker jag förstås att tuppen är viktigare. Vad handlar det om sist och slutligen, detta martyrskap som får kvinnor att tro att endast de själva kan fixa julen? undrar Maria.

Det handlar både om ett agrart arv, om den stora gemenskapen, men också om ett hopkok av minnesbilder, som till exempel Ingmar Bergmans filmatisering av Fanny och Alexander, funderar vi. Hur som helst så är många av de här förväntningarna helt orealistiska i vår tid. Kvinnor förvärvsarbetar och de har inga betjänter eller hushållerskor.

I det här skedet anländer fotografen Charlotta Boucht som skall ta foton av Maria.

– Jag önskar mig en fru till jul, inflikar Charlotta lugnt och får medhåll av Maria. Några hembiträden i varje fall.

– Julen är en kvinnofråga. Och julen är ett dilemma också för prästerskapet. Helgen är höjdpunkten på kyrkoåret och bygger på en gammal patriarkal agrartradition. Prästen förväntas tillbringa julen på olika håll i församlingen och hinner inte vara hemma med familjen. Men hur blir det då prästen är en kvinna? funderar Maria. Är det kanske precis det jag skulle behöva för att tvingas skala av och få ett vettigare perspektiv på vad julen egentligen handlar om?

– Dagens föräldrar försöker gottgöra sin frånvaro med materiella gåvor, helt enkelt för att många har ekonomiska möjligheter till det på ett helt annat sätt än föräldrarna i min generation hade på 70-talet. Grunden till materialismen ligger i vår brist på tid och fantasi. Jag tycker egentligen att lilla fastan, den fasteperiod som den grekisk-ortodoxa kyrkan håller under advent, fyller en viktig funktion. Fastan behöver inte bara innebära att man äter enklare och vegetariskt, utan också att man lever enklare för att bättre kunna koncentrera sig på det andliga. Kanske det kunde hjälpa mot julhysterin? Julmiddagens läckerheter skulle då verkligen vara efterlängtade och kännas mera nödvändiga.

– Men vi har ju inte alls pratat om det kyrkliga! säger Maria plötsligt när det är dags att bryta upp.

Fast det har vi nog, konstaterar Marthas utsända när hon bläddrar i sina anteckningar:

– Det är inte bara av tradition som den sekulära människan går i julkyrkan. Heligheten och stillheten är den största bristvaran i dag och den får vi i kyrkan. Det är en skön och nödvändig kontrast till mycket av det som hör den tidtabellstajta julen till. Fast undren sker varje dag bara vi stillar oss. Julens budskap handlar om att det mänskliga och gudomliga möts. Jesus kommer till oss som människa, för att vi skall vara människor, inte robotar eller martyrer. Vägen för oss att bli mera mänskliga är en process som pågår i många år.

Text: Camilla Sederholm

Vem?

Maria Theresia Sundblom

Aktuell: Som höggravid julentusiast.

Yrke: Präst och programledare för programmet SALT i TV1 som ännu hela december visas på söndagar kl. 17.45.

Gjort tidigare: Jobbat med tjej- och kvinnofrågor inom kyrkan, bland annat författare till boken Tjejer i kyrkan.

Anser om julgranen: Mitt revir! Jag klär granen själv och alltid i samma rosa bollar inhandlade på loppmarknad i Göteborg för femton år sedan.

Värsta julen: Många…

Bästa julen: En oplanerad jul innan barnen föddes. Jag och min ex-man kom att fira helgen i Fagervik tillsammans med två gamla mormödrar på besök. Min morfar hade nyligen avlidit och min mormor gav morfars gamla yllesockor i julklapp åt min man. Gamla människor drar ner på tempot och är nöjda med sin julmusik och sherry.

Önskeklappen: En upplevelse, gärna en resa, fast ingen jorden-runt-historia. Tallinn, Åland, Åbo skulle vara perfekt!

Döttrarnas jular när de är vuxna: Kravlösa och fridfulla.

Förslag till en bättre jul: Bryt cirklar, dra gränser, släng barlasten om den perfekta husmodern! Utmana vänner att ge ett miljölöfte i julklapp. Tjänster är också bra julklappar, men behöver kanske ett bäst-före-datum för att inte glömmas bort. Den som redan har för mycket av allt möjligt onödigt i knutarna: satsa på att tömma, i stället för att fylla, hemmet och skänk bort till julens hjälpinsamlingar.

Till sist: Varför skulle inte Marthaförbundet och kyrkan kunna inleda ett samarbete kring modeller för alternativa jular?

Källa: Tidskriften 08/06