Birgitta håller balansen

I början av mars fyllde Birgitta sjuttio år, vilket är svårt att tro för hon är den där tidlösa kvinnotypen som har lyckats hänga med i svängarna och därför verkar mycket ungdomlig. Också Birgitta själv medger att hon har svårt att anpassa sig till rollen som ”den gamla tanten”. Det sitter inte alls i hennes stil. Inte heller tror hon att det är klokt att förbise de resurser som den äldre generationen kan erbjuda.

– Dagens seniorgeneration är aktiv och har erfarenheter som väl kan utnyttjas. Vi behövs och vi bör ta emot uppgifter då man ber oss om det, poängterar hon.

Det mottot lever hon själv upp till. Hon sitter i fullmäktige och är ordförande för och styrelsemedlem i diverse föreningar, många av dem inom kultursektorn. Birgitta har bland annat varit ordförande för Södra Saimens Marthadistrikt (1964–1977), viceordförande för Marttaliitto (1978–1986), kulturombudsman för Åboland (1984–2003), ordförande för Åbolands Marthadistrikt (1994–2003). Denna drivkraftiga kvinna är också ”mamma” till Forneldarnas natt. För sin samhälleliga insats har hon tilldelats erkännanden i form av priser och medaljer. Däribland kan nämnas till exempel den högt uppskattade Auroramedaljen för ett förtjänstfullt kulturarbete som delas ut av Egentliga Finlands förbund, stora guldmärket av Marthaförbundet och Finlands Lejons förtjänstkors som hon tilldelades 1989 för sitt arbete för Marttaliitto.

Trots att Birgittas samhälleliga insats utanför hemmet har varit stor, har familjen alltid varit viktigast för henne.

– Jag har varit privilegierad för att jag fick vara hemma i 22 år. Det är faktiskt så att man är tvungen att prioritera, för man kan inte få allt på en gång. Om man känner för att stanna hemma skall man verkligen överväga att göra det, säger hon.

En annan sak är sedan att de som arbetar hemma borde vara obligatoriskt försäkrade, så att man verkligen kunde välja att vara hemma på heltid då barnen är små. Birgitta understryker att hon inte alls är ute efter att tvinga kvinnor att stanna hemma, men hon anser bara att de verkligen borde ha möjlighet att välja detta alternativ om de känner för det.

– Problemet är ofta inte det att familjerna inte skulle klara av det ekonomiskt just då. Det finns bostadsbidrag, kommunala tillägg och förnuftig hushållning minskar på utgifterna. Att pensionen inte kumulerar under denna period är det verkliga problemet. Marthorna har under årens lopp arbetat för pension för åren hemma, berättar Birgitta.

Hon tror inte alls på påståendet att kvinnor som stannar hemma med barnen faller ur alla rullor. Det råder stor efterfrågan på arbetskraft och att skola om sig under något skede av sitt liv är i regel inte längre förknippat med någon större dramatik.

– Vuxenutbildningen i Finland är fantastisk, så man skall inte vara rädd för att ta steget. Det är klart att en kvinna gör klokt i att också hänga med i utvecklingen inom den egna branschen under åren hemma, och att exempelvis delta i seminarier, konstaterar Birgitta.

Själv frilansade hon bland annat för radion och tog en stödlaudatur i psykologi.

Birgitta poängterar att hon aldrig har känt sig mindervärdig trots att hon valde att stanna hemma i flera år. Hennes insats i hemmet behövdes och det föll sig naturligt att hon var den som ansvarade för hushållet. Det har varit hennes revir, punkt och slut. Hon önskar att dagens unga kvinnor skulle inse att det bör finnas ett visst spelrum för könsrollerna.

– Vi har haft naturliga revir som vi har suddat ut. Varför kan vi inte värdesätta allt arbete som hör vardagen till? frågar hon.

– Om vi tittar på hemmen nu för tiden deltar de unga papporna också aktivt i hushållsarbetet. Att gnabbas över vems tur det är att byta blöjor för att man på alla villkor vill förverkliga absolut jämställdhet mellan man och kvinna också i de konkreta hushållssysslorna på hemmaplan, skapar onödiga konflikter. Äktenskapet är som ett aktiebolag. För att lyckas med företaget krävs det flexibilitet. Det måste finnas generositet med i bilden och det har man nu för tiden allt oftare glömt bort, anser Birgitta.

Det finska uttrycket “hellan ja nyrkin välillä” är ett begrepp som hon vägrar förstå. Det skapar bilden av att det hemarbete som oftast kvinnorna utför skulle vara mindre värt, vilket är alldeles fel.

– Naturligtvis är jag helt för jämlikhet i löner mellan man och kvinna, men på det praktiska planet hemma måste man kompromissa, säger Birgitta som tillsammans med sin make Tom Bröckl firar guldbröllop i maj.

De träffades på Birgittas abiturientfest och år 1960 åkte gemensamma flyttlasset till Sverige, där de stannade i fyra år. Birgittas pro gradu-avhandling för Yle handlade om radiolyssnarvanor. Som mamma till Peter, 3 år, och Lotta, 6 månader, tog hon sin politices magisterexamen med sociologi som huvudämne år 1963. Åren i Sverige följdes av fjorton år i Villmanstrand, där maken arbetade för Partek.

– Det var underbara år för karelarna är som människor öppna, glada och positiva, konstaterar Birgitta.

I Villmanstrand blev hon vid 24 år finsk martha i Parteks Marthaförening. Vid så unga år kändes enbart tanken på det ganska främmande. Snart nog upptäckte hon att verksamheten var mycket givande. Partek, som alltid hade stött marthaverksamheten, upprätthöll bland annat två möteslokaler och fyra vävstugor i Villmanstrand. För åboflickan Birgitta med hennes svenskspråkiga bakgrund och österrikiska efternamn var det inget problem att arbeta över språkgränsen.

Hon blev ordförande för Södra Saimens Marthadistrikt som var störst i landet med sina elvatusen medlemmar. År 1978 blev hon viceordförande för Marttaliitto med uppgiften att aktivera det nordiska och internationella samarbetet. Detta öppnade världen för henne.

– År 1977 åkte jag på konferens till Kenya, vilket på den tiden var ganska exotiskt för en hemmamamma. Det var 1 500 deltagare och min uppgift var att på den kulturella aftonen som arrangerades berätta om Finlands högtidsfester. Jag berättade om advent, självständighetsfesten, jul, påsk, midsommar och sjöng bland annat luciasången som jag hade översatt till engelska. Det var ett ganska tufft uppdrag överlag för allt gick på engelska, skrattar Birgitta.

Arbetet för marthorna förde henne till Sydafrika, Nya Zeeland, Tasmanien, Kanada, USA, Island och andra europeiska länder.

– Vi nordiska kvinnor är emanciperade och utgår ofta från att alla tycker som vi, men jag lärde mig av Elin Brusgaard från Norge, som är gudmor till Finlands svenska Marthaförbunds Sri Lanka-projekt, att man måste respektera olika kulturer och ha tålamod i utvecklingsprojekt. Som nu detta med omskärelse. Vi måste förstå att kvinnor som inte har blivit omskurna anses vara paria i de samhällen de lever i. Inga förändringar sker snabbt och arbetet mot kvinnlig omskärelse måste komma inifrån genom att man lär de egna kvinnorna, konstaterar Birgitta.

I det avseendet ser hon att marthorna har ett stort arbetsfält och efterlyser globalt ansvar. Marthorna i Finland har varit med och grundat ACWW (Associated Country Women of the World) och hör till toppen i världen då det gäller de mentala resurserna. Hon hoppas att samarbetet med ACWW skall fortgå.

– Att sedan drygt 70 år vara en del av ett globalt nätverk som omfattar nio miljoner kvinnor är ett värdefullt kapital i vår globala värld i dag, säger hon.

Som nordisk ordförande på 1980-talet väcktes Birgittas intresse för språkfrågan i vårt land. I dag ser hon rätten till båda våra språk som en rättvisefråga. Hon säger att marthaverksamheten har gett henne otroligt mycket.

– Jag tycker om organisationer som marthorna, som är öppna för alla. Marthorna har som uppgift att sammanföra samtliga sociala klasser och generationer. Det sistnämnda har vi tyvärr i något skede förbisett och det hann växa fram en klyfta som gjorde att yngre kvinnor inte kände sig hemma i organisationen. Det ledde till att vi i stället har fått nya fräscha föreningar skräddarsydda för yngre kvinnor. Bra så, säger hon.

Hela sitt liv har Birgitta varit skicklig på att balansera mellan olika kulturer, generationer och inte minst språkgrupper. Hon blir irriterad då det tjafsas om huruvida det bör vara obligatoriskt att skriva svenska vid studentexamen eller inte. Birgitta, som hela sitt vuxna liv har arbetat över språkgränsen, var den som introducerade begreppet språkdusch i daghem och skolor i Åbo- och Björneborgs län i samband med en språkkampanj år 1992.

Birgitta är synbarligen nöjd med det liv hon har levt och lever just nu. Hon har gjort sina egna val, gått sin egen väg och det hoppas hon som sagt att yngre kvinnor också skall våga göra: överväga vad som är viktigast för dem. Barnens villkor och den gemensamma tiden får inte glömmas bort i föräldrarnas prioriteringar. En ny verksamhet står ”eftis” för. Bland flera andra har Birgittas tidigare arbetsgivare, Sydkustens landskapsförbund, satsat på att försöka engagera tredje sektorn i arbetet att begränsa barnens kvällsprogram och i stället skapa gemensam tid för familjer.

Birgitta anser att miljöfrågan, liksom andra frågor som ligger i tiden, bör synas i marthornas verksamhet. Och vad brinner hon för just i dag?

– En ren miljö och friska hav!

Text: Caroline Koivisto