Vid gate 42 är det jul året runt
När världen blir varmare tycks julen börja tidigare. På en resa genom USA ser Philip Teir hur Holiday Season expanderar, samtidigt som längtan efter barndomens jular bara växer.
Ju varmare planeten blir, desto tidigare tycks vi vilja inleda vintern. I somras skrev brittiska medier om hur butikskedjan Home Bargains chockat sina kunder genom att ställa fram julprydnader redan i början av augusti. Smaklöst, tyckte vissa, eftersom det fortfarande var shortsväder. Andra var mer entusiastiska och undrade varför man skulle behöva vänta ända till december på det roliga.
På en resa till USA i oktober noterar jag att det vid gate 42 görs reklam för ”the home of Santa Claus”, Rovaniemi. Jag antar att gate 42 är ett litet parallelluniversum på flygplatsen där det alltid är jul. Om jultomten en gång har finländskt pass, så måste man ju mjölka det.
Jag minns när julhelgen brukade vara en kort händelse, överstökad med en middag hos farmor, ett par stickade sockor i julklapp och ett traumatiserat kusinbarn som tvingats sitta i jultomtens famn. Så är det inte längre.
I USA talar man om The Holiday Season, som inkluderar Halloween, Thanksgiving och julhelgerna – allt i ett enda paket – med officiellt startskott i oktober, när de första karvade pumporna börjar dyka upp på folks trappor.
Oändlig underhållning
Jag noterar detta när jag i slutet av oktober går omkring på Manhattan, influgen för att delta i ett författarresidens i New York. Hela stan är på holidayhumör. Årets trend tycks vara vita pumpor i stället för de traditionella orange. Varje gathörn är prytt med en dödskalle, ett zombieansikte eller en spindelväv som letar sig runt huvudentrén. På Times Square ser jag reklam för vinterns julkonserter.
Ute är det nästan 20 grader varmt och neonskyltarna skriker ut sina budskap om oändlig underhållning och njutning: alkohol, teater, film, mode, kolhydrater. Eftersom jag är ensam ger det mig ingen panik; julen är fortfarande två månader borta och jag kan inbilla mig att det här är på låtsas.
Amerikanerna är ju bäst på att göra vardagen säljbar, kommodifierad. Jag tvättar kläder vid en tvättomat på Manhattan en morgon och hittar en leksakskatalog av det slag som brukade finnas förr i tiden – ett helt nummer med förslag på julklappar till barnen. I oktober.
Och plötsligt minns jag min bästa jul någonsin, 1986, då jag fick en grå legoborg av mina föräldrar som i en släng av plötslig sinnesförvirring tydligen bestämt sig för att satsa lite extra. Jag hade aldrig fått något så stort och dyrt förr, och jag kramade verkligen det allra sista ur presenten, lekte med den varje dag i flera år. Bitarna från borgen finns fortfarande kvar någonstans på mina föräldrars vind, och jag har funderat på om jag kunde fira en jul med att bygga upp borgen igen. Om några bitar saknas gör det ingenting – man får numera allt på internet. Vem har sagt att det inte går att köpa äkta julstämning?
Att återskapa traditioner
Vuxendomen är ju annars mest en enda jakt på barndomens magiska jular. Det är förstås ett lönlöst projekt. Plastleksaker ger inte samma effekt när man är vuxen, så man får kompensera med smakupplevelser eller underhållning i stället. Eller med att återskapa traditioner som man minns, men som man som barn inte förstod värdet av – som att sitta frivilligt i kyrkan varje julafton.
Vad vill jag ens att julen ska vara? När man är familjefar och medelålders är det egentligen inte särskilt invecklat: jag vill att alla ska komma överens, inte gräla och känna sig utvilade efteråt.
I år ska vår familj fira julafton i London, och jag räknar med att den stickade tröjan eventuellt får bli kvar hemma. I fjol uppmätte Storbritannien den varmaste juldagen någonsin. Glöggen smakar lite annorlunda när man inte behöver värma händerna på koppen utan i stället svettas i sin mössa. Men är det Holiday Season, så är det.
