Utan beredskap riskerar föreningslivet att stanna
Föreningar är en av samhällets viktigaste resurser – men saknar ofta verktyg för att klara kriser. När strömmen går, nätet ligger nere eller en lokal blir oanvändbar ställs frågan på sin spets: kan föreningslivet fortsätta fungera? Finland bygger sin säkerhet på övergripande ansvar, men stödet till föreningar har länge varit fragmentariskt. Om vi vill att gemenskapen ska stå stadigt också i kris, behöver föreningar själva ta initiativet, samarbeta lokalt och säkra sin verksamhet.
Finlands modell för säkerhet bygger på övergripande säkerhet. Det betyder att vi alla bär ett ansvar – myndigheter, företag, organisationer och enskilda invånare. Men när det talas om beredskap hamnar föreningslivet ofta i skuggan. Ändå är det just här, i de etablerade gemenskaperna, som mycket av förmågan att stå emot en störning faktiskt finns.
Det avgörande är inte om föreningen har en perfekt plan i pärmen. Det viktiga är om verksamheten kan fortsätta när vardagen plötsligt rubbas. Kan vi hålla möten, kurser eller gemensamma aktiviteter även utan el, utan nät, utan tillgång till vår vanliga lokal? Har vi redan tänkt igenom hur vi kommunicerar med medlemmarna och hur vi säkrar det som är allra mest kritiskt för gemenskapen?
Minst lika viktigt är frågan om samarbete. Vem kan vi lita på och koordinera oss med om vår egen kapacitet inte räcker? I byn eller stadsdelen finns ofta flera föreningar som tillsammans sitter på lokaler, kök, verktyg, frivilliga och kontakter. Men först när vi talar ihop oss på förhand blir resurserna verkligt användbara.
Och till sist: vem kan vi själva stötta? I en störningssituation finns alltid människor som blir mer utsatta än andra – äldre, barnfamiljer, nyinflyttade utan nätverk. Föreningar har en unik möjlighet att fungera som mellanhand, att se behoven och ordna det praktiska som annars riskerar att falla mellan stolarna.
Det är i den meningen 72 timmar blir konkret. Det handlar inte bara om att varje hushåll ska klara sig i tre dygn, utan om att vi tillsammans ska hålla igång gemenskapen. När föreningar tar på sig uppgiften att säkra sin egen verksamhet, samarbeta med andra och stötta de mest utsatta, bygger de motståndskraft som sträcker sig långt bortom de första tre dygnen.
Övergripande säkerhet är inte något abstrakt. Den lever i våra lokala nätverk, i tilliten mellan människor och i föreningslivet som fortsätter även när samhället prövas.
