Marthornas idealhem – typhus och mönsterkök

Genom visa kvinnor blir hemmet uppbyggt, sade den vise kung Salomo, som redan i den fjärran forntiden visste vad han talade om. Hemmet och köket betraktades länge som kvinnans arbetsplats. Men arbetsmiljön var inte den bästa, det fanns all orsak till förbättringar. Familjerna var stora, men bostäderna var ofta trånga och svårskötta, utan bekvämligheter. Vedeldning var allmän och vattenledning saknades ofta.

Det blev många tunga steg att gå för husmödrarna, som skulle bära in vatten och bära ut slask och springa av och an i de dåligt utrustade köken. Rätt arbetshöjd och köksergonomi var också länge ett sorgligt kapitel. Kvinnorna hade inte mycket att säga till om när det gällde husbyggen och köksinredningar, för byggandet var männens område. Men när Marthaförbundet med sina kvinnliga arkitektpionjärer kom med nya, vettiga förslag fick också de mest hårdnackade husbönderna tänka om.

Idealistisk ideologi

Inspirationen till mönsterköken och modellstugorna kom från början från Sverige och Tyskland. Grundtanken var att göra kvinnornas hemarbete lättare ”genom tids- och kraftbesparande anordningar”, utan att ge avkall på hemtrevnaden. En bärande idé var att flyttningen från landsbygden till städerna kunde minskas genom bättre bostäder och praktiskt planerade kök. Man ville också skapa en egen finlandssvensk identitet, där de trygga, välordnade hemmen på landsbygden stod i centrum i en idealistisk ideologi.

Tanken var att marthornas välplanerade hem och moderna kök med vatten och avlopp skulle leda till att unga kvinnor inte i så stor utsträckning skulle flytta till städerna. ”Fly ej från den svenska jorden, dina fäders arvedel – gör du det så tar du säkert på din rätta gärning fel” var en av de poetiska parollerna på 1930-talet, som riktade sig till både män och kvinnor.

Redan 1923 ställde Ålands marthadistrikt ut den första marthastugan. På ett foto från en köksinredning i Hammarland från 1920-talet kan man också se en revolutionerande nyhet, ett torkskåp för disk! Allmänt anses Maiju Gebhard från Arbetseffektivitetsföreningen vara ”torkskåpets moder”. Men det verkar ändå som om marthorna var ännu tidigare ute med den nya uppfinningen, som var unik för Finland.

Idealkökets segertåg

De svenska och finska marthaföreningarna i Helsingfors ställde från 1924 ut två ”mönsterkök för arbetarhem”. Vera Hjelt, intendent för Arbetarskydds- och Välfärdsmuseet, senare kallat Socialmuseet, och en av Marthaförbundets grundare, var eldsjälen bakom projektet. Arkitekterna Elna Kiljander och Eva Kuhlefelt-Ekelund hade skapat ”idealkök”, med nya lösningar, bland annat var sopämbaret fäst vid skåpdörrens insida och diskbordet hade gummimatta i stället för zink- eller kopparplåt.

Arkivarie Helena Kajander på Svenska Centralarkivet har i sin blogg ”Arkivråttan Martha” ingående beskrivit utställningen. Den pågick 1924–1938, och samlade otroligt många besökare som fick nyttig köksinredningsinformation. Från 1939–1940 kallades utställningen ”Marthahemmet” och blev ”en liten lokal på ett rum, kök, badrum och tambur” och hade sammanlagt 6 364 besökare enligt årsberättelsen 1940. Museet hade då bytt namn till Arbetarskydds- och välfärdsmuseet. Under vårterminen 1944 var museet stängt.

Flera bilder finns bevarade och visar ett kök med vedspis och ett kök med gasspis – trivsamt och välordnat med var sak på sin plats, kaffepannan på spisen, prydliga kärlskåp, rutiga gardiner och borddukar.

– I årsberättelsen från 1947 nämns inte Marthahemmet, men hittills hade under 1940-talen sammanlagt 52 514 personer sett utställningen. Ungefär 256 295 besökare totalt hade utställningarna Mönsterkök och Marthahemmet. Helt otroligt! konstaterar Helena Kajander.

Den vandrande marthastugan

I Åboland körde en ambulerande heminredningsutställning i gång 1929. Ritningarna till den åboländska marthastugan var gjorda av arkitekt Anna-Lisa Stigell. Den blev klar till Nordens Husmodersförbunds kongress i Åbo och besöktes av cirka 2 000 personer. Den var praktiskt möblerad och försedd med tvättrum och handkammare. Stugan vandrade länge omkring i Åboland och hyrdes också ut till Åland.

Den nyländska småbrukarstugan var planerad utgående från den tidens öppna köksfilosofi. Man ville inte att husmor skulle stå ensam med sina dagliga sysslor i ett avskilt kök. En storstuga med köksavdelning för husmor, ”dagligrum” för hela familjen och slöjdvrå med hyvelbänk och verktygsskåp för husfar, efter ritningar av Alfred Lönnqvist, lanserades 1930 och väckte också den stort intresse. Både den åboländska och nyländska stugan kuskades i flera år runt i marthadistrikten med lastbil och förevisades också vid olika lantbruksutställningar, som inspiration både för kvinnor och män.

”Noga med tumstock, penna och papper i hand undersöker främst gubbarna alla skåp och lådor och begrundar de nya idéerna för att spara på husmors steg och kraft”, konstaterades det om stugan, där svårskötta stoppade möbler var bannlysta, och ”en nyhet, ett diskbord beklätt med rostfri plåt, som inte behövde skuras, väckte stor uppmärksamhet”.

Typhus och ritningar

År 1938 grundade flera finlandssvenska organisationer, bland dem Marthaförbundet och Folkhälsan, Bostadsföreningen för svenska Finland r.f., för att förbättra bostadskulturen och verka för ”ordning och trevnad i svenska Finland”. Arkitekterna Eva Kuhlefelt-Ekelund och Marianne Granberg planerade typhus, som Marthaförbundet sedan förmedlade ritningar till. De här husen påminde mycket om efterkrigstidens frontmannahus och var en del av en modern och hållbar byggnadstrend i Finland.

Åtminstone våren 1939 var Marianne Granberg anställd som Marthaförbundets Marthaförbundets byggnads- och heminredningskonsulent, som åkte omkring i svenskbygderna och gav råd om hur man kunde bygga nytt eller förbättra äldre bostäder.

Mönstergård i Yttermark

Under efterkrigstiden inriktade man sig av naturliga skäl på återuppbyggnad och nybyggen. Mönsterstugorna visades upp på lantbruksutställningar, bland annat i Yttermark sommaren 1946. Där hölls visningar av en brädfodrad, rödmålad nybyggnad, 86,4 kvadratmeter, med måtten 7,90 x 11,80 meter och lanserade ett ”nytt och extra” byggnadsmaterial, halmplattor av tröskad halm.

Huset ägdes av yttermarkbon K.E. Smith, som byggt det enligt Bostadsföreningens ritningar för sin familj på sju personer. I Vasabladet 30.6.1946 berättas detaljerat om byggnaden, med den fromma förhoppningen att ”hade alla småbrukare en sådan, så bleve det snart slut på flykten från landsbygden och de trötta husmödrarna”.

Förhoppningarna infriades inte alltid, men samarbetet mellan Bostadsföreningen och Marthaförbundet fortsatte till 1950-talet. Ritningar till typhus och ändamålsenliga köksinredningar förmedlades när Marthaförbundets ledande konsulent Signe Bäckström höll tusentals föredrag i hela Svenskfinland och bland annat reste omkring med miniatyrmodeller i bagaget med Folkhälsans ”hälsobåt” Lyckoslanten i Åbolands skärgård.

Ännu under slutet av 1950-talet var frontmanna- och andra typhus populära i vårt land och bland andra Puutalos ritningar fick stor spridning. Men snart tog en ny tid med en annan typ av arkitektur över i fråga om nybyggen. De traditionella husmödrarna blev yrkeskvinnor som gick ut i arbetslivet och modellhemstanken var inte mera aktuell. Men spåren finns kvar som bevis för hållbart byggande – många typhus där intrycken från ”idealhemmen” står kvar ännu i dag.

”Köket är huvudrummet”

Arkitekten Marianne Granberg skrev om bostäderna på landsbygden i marthornas tidskrift Husmodern 1/1938:

”Kök och kammare brukar bostaden vanligen bestå av. Dock vore det önskvärt med ett rum till, eller åtminstone en vindskammare, där till exempel de vuxna sönerna kunde bo. Köket är huvudrummet /---/ och vi böra även i nybyggnader göra köken rymliga. Ty köket utgör ju ej blott arbetsplats för husmodern, utan blir även den naturliga samlingsplatsen för familjen. Väderstrecket för köket behöver ej, som i staden, absolut vara nordlig, även morgonsolen är välkommen, medan det direkta söderfönstret lätt gör köket för varmt om sommaren.

I köket bör finnas en välbelyst plats för hushållsarbete, en trevlig matplats och gärna ännu en ljus arbetsplats vid ett fönster. Platsen för hushållsarbete skild från matplatsen. Lyckligt vore ju, om man ej behövde använda köket att sova i, men detta är dock ofta fallet, varför man bör se till, att väggarna ej söndras av dörrar och fönster, så att anordnandet av en sovplats äventyras. /---/ Kammaren, som bör kunna uppvärmas, tjänar huvudsakligen som sovrum.

Så ha vi ännu att nämna det rymliga skafferiet, som helst bör förses med fönster. Om matkällaren är lättillgänglig, kan skafferiet ersättas med ett mindre ventilförsett skafferiskåp. Minst två garderober borde finnas, en för arbetskläder och en för bättre kläder. Väl är, om man kan ordna med ett litet tvättrum, där familjens medlemmar kunna snygga upp sig efter arbetet och torka kläder och skodon. Tvättrummet förses med en tvättbänk, under vilken finnes plats för vattenkannor och ämbaren. Förekomsten av ett dylikt rum underlättar i hög grad husmoderns arbete, för att ej tala om vilken betydelse det har i hygieniskt avseende.”

Fem kvinnor som formade Finland

Vera Hjelt, Elna Kiljander, Eva Kuhlefelt-Ekelund, Anna-Lisa Stigell och Marianne Granberg är fem banbrytande kvinnor som med sitt arbete förändrade hur man såg på arkitektur, bostadsförhållanden och arbetarskydd i Finland under tidigt 1900-tal.

Vera Hjelt

Vera Hjelt (1857–1947) var en av Föreningen Marthas grundare, slöjdlärare, yrkesinspektör och politiker. Efter studier vid Ekenäs seminarium och slöjdlärarexamen i Sverige var hon lärare i Helsingfors. År 1886 tog hon patent på en bärbar hyvelbänk. Hon grundade också Vera Hjelts Ångsågs- och snickerifabrik i Åggelby, som tillverkade slöjdmodeller, pulpeter och möbler och var den första fabriken i världen som tillverkade trähus. Verksamheten upphörde 1893 efter en brand. Därefter blev Vera Hjelt Finlands första kvinnliga yrkesinspektör, som kom med förslag om ventilation av arbetslokaler, förbättrad hygien och bättre bostäder för arbetarna. År 1909 grundade hon den permanenta arbetarskyddsutställningen och var föreståndare för den åren 1918–1931. Vera Hjelt representerade Svenska folkpartiet i lantdagen åren 1908–1917 och verkade i socialutskottet för bättre arbetsförhållanden för kvinnor. 1939 utgav hon publikationen Arbetarskydd mot olycksfall och ohälsa.

Elna Kiljander

Elna Kiljander (1889–1970) var en av de första kvinnliga arkitekterna i Finland. Efter sin examen år 1915 praktiserade hon i Olonets i ryska Karelen och öppnade sedan privat arkitektpraktik, där hon koncentrerade sig på sociala frågor i boendet och särskilt på vardagsinredning i hemmet. Hennes mest kända byggnad är Ensi-Koti i Helsingfors från år 1940. Hennes engagemang för rationell köks- och bostadsinredning ledde till att hon tillsammans med Maria Strengell år 1936 grundade heminredningsföretaget Koti-Hemmet.

Eva Kuhlefelt-Ekelund

Eva Kuhlefelt-Ekelund (1892–1984) var samtida med Elna Kiljander, som hon också samarbetade med. Hon utexaminerades som arkitekt år 1916, arbetade på arkitektbyråer i Helsingfors och Stockholm och vidareutbildade sig i Stockholm under åren 1919–1921. År 1920 gifte hon sig med arkitekt Hilding Ekelund och från år 1927 hade de gemensam verksamhet. Eva Kuhlefelt-Ekelund gjorde ritningarna till Privata svenska flickskolan i Helsingfors samt till ålderdomshem i Lovisa och Kottby och Folkhälsans barnträdgård i Ekenäs. Under perioden 1936–1966 arbetade hon för Bostadsföreningen för Svenska Finland och gjorde ritningar för typhus.

Anna-Lisa Stigell

Anna-Lisa Stigell (1899–1975) blev diplomarkitekt år 1922. Hon var anställd vid olika arkitektbyråer och hade privat arkitektverksamhet från år 1928. Hon gjorde ritningar till folkhögskolebyggnader och privathus och ledde restaureringen av kyrkorna i Nagu och Dragsfjärd samt Åbo svenska teater och hade ett särskilt intresse för den svenska landsbygdens bostadsfrågor och medeltida kyrkor.

Marianne Granberg

Marianne Granberg (1912–1993) var arkitekt och Marthaförbundets konsulent ”i bostäder och byggnadsfrågor” och ”heminredningsexpert”. Som konsulent gjorde hon en lång föredragsturné i Svenskfinland våren 1939. Hon var anställd av Bostadsföreningen för Svenska Finland åtminstone till 1946 och planerade typhus.

Bostadsföreningen för Svenska Finland

Bostadsföreningen för Svenska Finland arbetade för bättre bostäder bland finlandssvenskarna 1938–1969. Föreningens typritningar till egnahemshus bidrog till att stärka den finlandssvenska identiteten, som upplevdes vara hotad.

Bostadsföreningen uppfattade bostäderna som en lösning på ett politiskt och ideologiskt problem. Om finlandssvenskarna hade moderna och effektiva hem skulle de inte vara så benägna att sälja sina gårdar till finskspråkiga och sedan flytta till städerna, där de assimilerades in i den finska kulturen.

En modernistisk arkitektur kombinerad med lokal folklig byggnadstradition skulle bidra till att göra den finlandssvenska landsortsbefolkningen stolt över sina släktgårdar och få dem att stanna i hembygden.

Källa: Mia Åkerfelt, Åbo Akademi, journal.fi/finsktmuseum/article/view/120317