Kolumn: I en värld full av prestationskrav måste trädgården vara förlåtande
Philip Teir började odla grönsaker under pandemin, och har med åren blivit allt mer ödmjuk inför trädgårdsodlingens utmaningar och möjligheter. För honom är en av de största behållningarna drömmarna inför säsongen – att beställa fröer och planera nya odlingar.
Det var pandemin som fick mig att odla min första trädgård. Mig och miljontals andra, får jag väl tillägga, eftersom coronan sträckte sig också till plantskolorna, som fick in rekordstora beställningar av fröer. Upp till sju miljoner britter lär ha börjat med trädgårdsodling sedan pandemin, de flesta under 45 år.
Jag hade nybörjartur. Hösten 2020 stod min palmkål i sin pallkrage som en bukett av ståtliga gröna plymer, och vi kunde skörda till julbordet. Det var en mild vinter och jag trodde att jag hade gröna fingrar.
Fem år senare får jag konstatera hur lite jag visste.
Jag har inte lyckats med palmkålen på samma sätt sedan dess, trots flera försök. Om det inte är masken som äter upp den är det hararna, och inte ens höstens mildare väder verkar ge den ro att växa till sig. Drömmen är frisk cavolo nero under ett magert täcke av snö, perfekt till vinterns soppor. Men det förblir en dröm även i år.
Underbara beskrivningar
Odlingen har däremot fått mig att öppna ögonen för alla som före mig skrivit om sina trädgårdar. Mest gillar jag den karibiska författaren Jamaica Kincaids trädgårdsbok (Boken om) min trädgård, där hon ger läsaren underbara beskrivningar av både blommor och grönsaker. Om den ”ljuvliga stanken” från fritillarior: ”lukten av armhålan på tio människor man älskar”. Eller om utseendet hos viss art av rhododendron: ”en flickas klänning, insidan på en mun, ett ögonblick mycket, mycket tidigt på morgonen när själva solljuset tvekar.”
Den senaste tiden har jag roats av den brittiska författaren och essäisten Olivia Laings essäsamling The Garden Against Time, som beskriver hur hon blir ägare till en trädgård i Suffolk i östra England, anlagd av en av Englands mest berömda trädgårdsmästare.
När hon först kommer till gården ser hon dess potential, men också ett enormt projekt i risigt skick, där endast upptäckarglädjen håller motivationen uppe (”här under finns pioner!”). Att få trädgården att prunka igen kräver hela hennes energi och sinnesnärvaro. Samtidigt sätter hon sig in i den västerländska trädgårdens historia och vår föreställning om paradiset – ett ord som i sin ursprungliga, arabiska form uttryckligen har att göra med odling.
Olivia Laing är inte helt olik Jamaica Kincaid i det att hon anlägger ett postkolonialt perspektiv på växtriket. Som Kincaid påpekar i sin bok hade de flesta växter egna, lokala namn redan innan Carl von Linné började artbestämma världen. Att vi i dag talar om ”dahlior” beror på att hans lärljunge, den svenska botanisten Andreas Dahl, tog blomman till Europa. Aztekerna kallade dahlian för cocoxochitl.
Årstidernas växlingar
Olivia Laing har också ett annat civilisationskritiskt perspektiv, som jag tror att många trädgårdsentusiaster delar. Odling handlar om att bli varse om naturens egen gång, att acceptera årstidernas växlingar, att allt dör ut så småningom. Det är egentligen långt från det senkapitalistiska tankesättet som vi lever i. Som hon säger i en intervju med Dagens Nyheter:
”Kapitalismen tror på illusionen om evig tillväxt, och att du kan få allt du vill ha när du vill ha det. Det sättet att vägra att acceptera död och perioder av icke-tillväxt har skapat en mängd problem, inte minst är det den största pådrivaren av klimatförändringarna. Jag tror att trädgården har förmåga att påminna oss om vad tid verkligen är och hur den rör sig.”
Jag tror också att en odlare snabbt lär sig ödmjukhet. Vi påminns om våra egna begränsningar – inte ens den mest minutiöst ifyllda trädgårdskalendern kan bita på mördarsniglar eller rekordtorra somrar. Därför är det tröstande att möta människor med fantastiska trädgårdar, eftersom de brukar älska att berätta om sina misslyckanden, och om hur lite de egentligen vet.
Det är kanske odlingens charmigaste bit: att allt handlar om personliga drömmar. Allt man ser framför sig medan man sitter och gör sina fröbeställningar i mörkaste januari, all mat man vill skörda, ängsblommorna man vill få att växa på omöjliga ställen. Det gör inget om palmkålen till slut ser ut som en perforerad julstjärna i ett dagisfönster.
Det är bara att försöka igen nästa vår.
