Jag är hellre en fattig syndig människa än en lallande Elon Musk
Jag vet inte när det hände, kanske efter trettiofemårs ålder ungefär, att jag insåg att livet handlar om att lära sig leva med ständiga inre konflikter. Det finns säkert människor som lyckas undvika det moderna livets paradoxer helt och hållet, men de måste vara helgon.
De flesta av oss får helt enkelt svälja vårt ständiga tvivel. Annars riskerar vi att bli sjuka. Vi försöker leva hållbart, köper ekologiska ägg och återvinner vårt avfall, men kör fossildrivna bilar till stugan. Dricker en öl framför teven på en tisdag i stället för att snöra joggingskorna.
Vi åker tåg när det går, men flyger om det behövs. Vi vill att våra barn ska läsa böcker och undvika skärmar, medan vi själva sitter fastklistrade vid mobilen för att se vad som händer när hydrauliska pressar klämmer Niveaburkar. (Vet ni inte vad jag talar om? Googla det, det är otroligt beroendeframkallande.)
Och så håller vi på, resonerar med vårt samvete, med inbillade personer som vi tror att dömer oss, tills vi ger upp och väljer det minst dåliga eller – oftast – det mest bekväma alternativet. Filmregissören Agnes Varda har uttryckt det i ett passande citat: ”Livet är inte en dialektisk idé, det är en levd motsägelse.” Det gäller både små och stora saker. Både allmänna och djupt personliga.
Den flytande moderniteten
Den polska filosofen Zygmunt Bauman myntade på 90-talet uttrycket ”flytande modernitet”, för att beskriva en samtid där alla förbindelser kan hävas och flexibilitet är det mest eftersträvansvärda. Till skillnad från den ”fasta moderniteten” under industrisamhällets tid, där strukturer, normer och institutioner var stabila och långsiktiga, kännetecknas den flytande moderniteten av ständig förändring, osäkerhet och individualisering.
Ett centralt drag i vår tid är att relationer, identiteter och tillhörigheter blir mer temporära. Människor förväntas vara flexibla, anpassningsbara och ständigt beredda att omdefiniera sig själva – både på arbetsmarknaden och i privatlivet.
Flexibilitet är exakt vad vi blivit så duktiga på, vi som lärt oss leva med vårt dåliga samvete så till den grad att vi utåt ser ut att må helt okej.
Politiskt är det en oerhört lätt egenskap att utnyttja, detta att alla egentligen vill ha det så bekvämt som möjligt. Det är som den gamla liknelsen om grodan som inte märker att vattnet i kastrullen blir allt varmare. En dag tittar man omkring sig och inser att världen förändrats medan man själv försökt hålla sig flytande. Den känslan tror jag många drabbats av denna turbulenta vår.
En vän till mig brukar säga att ju snabbare man inser att man är en fattig syndig människa, precis som alla andra, desto större nytta kan man göra i världen.
Att navigera bland paradoxer
Jag träffade faktiskt Zygmunt Bauman en gång, då jag intervjuade honom för en artikel. Jag frågade hur han tycker att man ska navigera bland alla dessa paradoxer, till exempel att politikerna tjatar om ständig tillväxt samtidigt som vi vet att vi borde leva mera hållbart. Så här svarade han:
”Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap, och framför allt det som den amerikanska sociologen Thorstein Veblen kallade för the instinct of workmanship, idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig.”
En dag ser jag på nyheterna. Och undrar vad han tänker, Elon Musk, när han kliver upp på ett podium med en motorsåg i handen och hurrar över sitt nyvunna inflytande som USA:s näst mäktigaste man? Det måste vara skönt att vara så tvärsäker på sin egen förträfflighet.
Men vad säger egentligen hans kroppsspråk? Elon Musk tycks obekväm i sig själv, han tycks obekväm i sitt språk, i vad som kommer ut ur hans mun. När han ska vråla av glädje inför Donald Trumps åhörare kommer det bara ut ett fånigt lallande. Så ser han kanske ut, människan helt utan samvete. Plötsligt känns livets eviga stunder av tvivel som en bekväm gammal rock att dra på sig.
Om skribenten
Philip Teir är journalist, skribent och entusiastisk simmare. Han bor i Helsingfors och tillbringar mycket tid i sitt hus i Bromarv. När han inte skriver eller läser, njuter han av kinesisk mat, lyssnar på artisten Sade och följer renoveringsprogram. Han ogillar elsparkcyklar och ser fram emot att dela sina tankar och reflektioner i denna kolumn.
