16.02.2004

Ålder kan vara förvirrande

Först koncentrerade jag mig bara på att överleva, därefter kom chocken. Efter det har livet inte längre varit sig likt. Sett på saken med tio år av förvärvad klokhet kan man undra varför tantskapet inte skulle gå ner i åldrarna i dag då allt annat gör det. Visserligen vet jag att man är väldigt gammal för en treåring när man är 17 år, men i all fall. Ett livslångt trauma föddes den dagen.

Antagligen har jag själv inte varit så bra på att bedöma andras ålder heller. Jag var kanske åtta år en gång när jag och min mormor vara på stan och handlade. Plötsligt såg jag ett par ”gubbar” som gjorde något intresseväckande och ville göra min mormor uppmärksam på saken. Jag pekade och visade, så där lagom diskret som barn är. Mormor förstod ingenting. Hon såg rakt inga gubbar alls, blott några killar som hade uppnått gymnasieåldern.

Att ha någon uppfattning om tid och ålder verkar vara svårt, särskilt för barn. Jag visste till exempel att min morfar hade varit med i ett krig. Däremot visste jag inte i vilket krig han hade varit. Jag hade hört om kriget åren 1808–1809, om inbördeskriget 1918 och om vinter- och fortsättningskriget 1939–1945. Jag visste också att min morfar var rysligt gammal och att han var född -05. Jag antog att morfar inte hade kunnat vara med åren 1808–1809, för då var han ju enligt min logik bara 3–4 år gammal, och då kan man inte kriga. Men helt säker var jag ändå inte.

Ålder kan vara förvirrande. Ibland händer det att man inte känner sig riktigt hemma i den ålder man har. Jag har hittat några huvudregler som jag tycker belyser fenomenet:

• Man vill vara yngre än man är. Det här brukar kunna uppträda i de mest varierande åldrar, när man helt enkelt inte vill vara vuxen och ansvarskännande. Många större och mindre rockstjärnor verkar befinna sig här, exempelvis Mick Jagger, Ozzy Osbourne och Jerry Williams.
• Man tror man är yngre än man är. Detta kan börja uppträda i 30-årsåldern när det börjar gå upp för en att man inte längre är 18. Det här verkar av någon för mig okänd anledning förekomma särskilt ofta hos karlar.
• Man vill vara äldre än man är. Detta uppträder ofta i tonåren när man vill in på ett ställe med en viss åldersgräns, eller ännu tidigare när man vill övertyga mamma om att man ska få börja använda smink och vara ute på kvällarna. Ett kännetecken på detta kan också senare vara att man börjar klä sig i mörkblå byxdress och använda pärlbrosch i 25-årsåldern för att chefen ska ta en på allvar.
• Man känner sig äldre än man är. Det är här jag själv ofta befinner mig. Inte för att jag egentligen tycker att jag är så värst gammal, utan för att andra får en att känna sig äldre än man faktiskt är.

Särskilt en gång kände jag det så. Jag ville fråga något i ett byggvaruhus och blev betjänad av en yngre manlig expedit. Han envisades med att säga ”Ni” till mig. Till och med fastän jag bad honom sluta med det, gjorde han det inte. Enligt mig är det bara gamla människor man säger ”Ni” till. Eller hemskt fina damer. Och kanske presidenten. Jag är ingen fin dam och inte är jag president heller.

Det finns också andra saker som får mig att känna mig lite till åren kommen:

• Att dricka varmt vatten i stället för kaffe.
• Att få värk i lederna när det blir dåligt väder.
• Att ha en vit, stickad sjal över axlarna.
• Att använda riktigt smör.
• Att kunna sticka en sockhäl.
• Att ha koll på figurerna i Fänrik Ståls sägner.
• Att förfäras över ungdomarnas klädval.
• Att slåss mot skäggstrået på den egna hakan.
• Att känna att man inte längre hör till en målgrupp för en radiostation.
• Att stora delar av dygnets ljusa timmar går åt till att titta på fåglarna på fågelbordet.
• Att som 28-åring få i uppgift att skriva en kolumn med temat ”vi äldre”.

Sofie Strandén

Se alla artiklar