Skuldkänslor på schemat
Innan jag fick barn hörde jag psykologer och kvinnor till vuxna barn säga att det är utmanande att ha små barn, och att särskilt mammor är pressade mellan arbetsliv och familjeliv. Det lät hemskt, tyckte jag, att småbarnslivet dränerar kvinnor.
Jag hade svårt att se mig själv i den livssituationen, men i dag är jag mitt uppe i de omtalade småbarnsåren. Det är en tröst att höra att vi är fler som kämpar med samma utmaningar, såväl mammor som pappor. Vi är många som har barn som trotsar, som serverar halvfabrikat till middag och som ser vardagsplaneringen falla samman när febern slår till som en slägga från sidan. Men det är sorgligt att så många mammor uttrycker att de känner sig otillräckliga. Borde jag amma längre? Avslutar jag föräldraledigheten för tidigt? Jobbar jag för långa dagar? Hur ska jag få mer energi för mina barn, när jag är helt slutkörd? Många kämpar oerhört hårt för att räcka till, men känner ändå att de misslyckas.
Obetalt hemarbete
Feministisk politik har gett oss barnomsorg, föräldrapenning och ersättning för vård av sjuka barn. Men den har inte gett oss jämställdhet. Rykande färska undersökningar visar att män fortsättningsvis gör mindre obetalt hemarbete än kvinnor. Pappor tar ut mer föräldraledighet än någonsin och stannar hemma med febriga barn, men i statistiken är de i klar minoritet jämfört med mammorna.
”Jobba inte heltid”, är ett råd som jag hör kvinnor i den äldre generationen ge oss yngre. Det är en ganska bra idé, och jag vet att de menar väl. Men uppmanar de även pappor att växla ner i arbetstid och inkomst? För främst är det just kvinnor som går ner i tid och lön, för att få ihop familjelivet med ett krävande arbetsliv.
En kväll läser jag en vild Facebooktråd, där en utmattad mamma ställt en fråga om vad andra mammor i gruppen anser om att ha barnen på förskolan, som dagis heter i Sverige, under två semesterdagar. Hon vill vila upp sig och bli pigg innan barnen får ledigt. Några svarar att de brukar göra precis så, för att få en chans att återhämta sig. Andra undrar argt varför folk har barn om de inte vill vara med dem på semestern. En 45-årig nybliven mamma skriver att hon inte vill att skattepengarna, som hon betalat genom åren, går till pedagoger som tar hand om barn till semesterlediga föräldrar. Som svar på tal uppmanas hon att kritisera företag som tjänar pengar på vård och omsorg i stället för att ge sig på utmattade mammor.
Nästa dag läser jag om kommuner i Sverige som begär in arbetsintyg från föräldrar, så att de inte ska kunna utnyttja barnomsorg mer än de faktiskt behöver. Föräldrar som handlar mat innan hämtning måste få ett slut. De ska inte låta pedagoger jobba med stora barngrupper i onödan. Och enligt en artikel i tidningen Dagens Nyheter upplever mammor mer ”hämtningsstress” än pappor.
Min poäng är förstås inte att pappor ska känna sig mer stressade, utan att mammor ska få ett mer hållbart liv. Varför känner mammor mer ansvar och skuld? Varför debatterar och anklagar kvinnor varandra för att inte ta sitt ansvar?
Det är som att mammor blir projektionsytor för kollektivets bitterhet över ett bristande samhällssystem. När barnomsorgen inte har tillräckligt med resurser, när samhället effektiviseras på flera nivåer och tröttar ut oss alla, försöker kvinnor göra en samhällsinsats genom att få ihop ett omöjligt pussel. Men samtidigt blir de beskyllda, eller klandrar sig själva, för att inte göra tillräckligt.
Engagemang och energi
Vi lever i en tid då det är ansvarslöst att inte engagera sig och bidra till ett bättre samhälle. Men för det krävs energi och förmåga att se den större bilden och hur vi gör störst nytta. Att mammor stressar, mår dåligt och ”hämtar tidigt” räddar inte världen.
Ilskna inlägg borde skrivas till arbetsgivare som inte tar ansvar för hållbara arbetsförhållanden, till politiker som tar budgetbeslut som leder till stora barngrupper och till alla dem som tar nedskärningsbesluten i välfärdssystemen. För förstås kan vi som enskilda individer påverka samhället, men det gör vi inte genom att ge oss på trötta föräldrar som kämpar för att räcka till. Vi behöver rikta blicken mot dem som sitter på makten i de större strukturerna.
Anna Lindholm är författare och gymnasielärare i Stockholm. Hon debuterade 2015 med ”Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918”. Sedan dess har hon publicerat flera verk. Anna inspireras av äldre kvinnors livshistorier och erfarenheter. Hon har svårt för nonchalans och brist på respekt mot människor, djur och natur. På sin fritid bakar hon surdegsbröd och sjunger gospel.
