Mödrarnas osynliga kraft
Det var Finlands mödrar som gav barnen trygga hem att växa upp i efter att bomberna slutat falla år 1944. Då var befolkningen fattig och traumatiserad. Människor hade stupat eller var skadade för livet och många var hemlösa. I historieböckerna kan vi läsa om maktens män som tog kloka beslut för Finlands framtid, men om mödrarna finns knappt något att läsa.
När vi numera har insett att ”den eviga freden”, som vi trott på i Europa efter andra världskriget, kanske inte varar för evigt, tänker jag på mödrarna som burit Finland genom krig och fred. I känslor och tankar lutar jag mig mot mina förmödrar. Mot min mammas farmor Ines Nyberg i Snappertuna, som hade tre små barn under inbördeskriget 1918 och tog hand om tio barn under andra världskriget. Det är en sorgsen tröst att luta sig mot henne, att tänka på hur hon och många med henne matade och nattade barn i krigstid. Som de gör nu i Gaza, Ukraina, Sudan.
Två barn och ett krig
När jag borstar tänderna om kvällarna och har en stund för mig själv, tänker jag på att om det värsta skulle hända även här hos oss nu, då ska jag ha hand om mina två barn i ett krig. Om nyheten om att Putin anfallit oss faktiskt kommer. Om jag måste packa det viktigaste och söka skydd, hålla mig lugn inför barnen, se till att de rullar boll till varandra, pusslar och ser på Pippi Långstrump, medan vi föräldrar förstår det stora allvaret, ovissheten, livsfaran. Det känns overkligt. Men om mammas farmor Ines kunde, så kan jag.
Sedan söker jag mig vidare framåt på tidslinjen, till mödrarna som efter kriget gjorde Finland till det trygga land det är i dag. Deras arbete med hemmet och barnen var ovärderligt, inte enbart i det lilla, för de egna barnen, utan i allra högsta grad även i det stora perspektivet, för hela Finland som nation. Stabila hem är en förutsättning för en välfungerande nation – hem med varma kläder, näringsrik mat och rena sängar. Hem med lek och trygghet. ”Barnen är ramtiden”, upprepar vi. Mödrarna fanns där och skapade miljöer där barnen kunde växa upp till individer som sedan byggde vidare för framtiden. Om detta skriver Lena Marander-Eklund i Hemma och fru, och detta bekräftas även i de många samtal jag hade med min mormor och andra kvinnor i hennes generation.
Mormor upprepade att hon ”inte alltid mådde så bra” som hemmafru. Ändå skötte hon så självklart hem och barn på heltid i tre decennier, under 1950-, 60- och 70-talen. När jag för min bok Husmödrar och feminister kontaktade andra kvinnor som var småbarnsmammor samtidigt som min mormor, sade de inte sällan: ”Nej men inte har jag något att berätta.” De hade ingenting gjort, menade de. Det blev smärtsamt tydligt att de inte själva var medvetna om sin samhällsinsats efter att freden äntligen kom 1944. ”Ingen talade om ansvar”, sade mormor när jag frågade hur hon såg på samhällsansvaret hon och hennes generation hade tagit. ”Ansvar, det ordet fanns inte.”
Bara vara hemma
Har vi ens i dag förstått husmödrarnas samhällsroll efter kriget? Varför dricker inte de kaffe med presidentparet på självständighetsdagen? I stället har de osynliggjorts eller nedvärderats för att de ”bara var hemma”, och på sjuttiotalet vände deras döttrar dem ryggen, fast beslutna att inte bli som sina (hus)mödrar.
Kvinnor i dag ska förstås inte ”tillbaka till spisen”. Nu för tiden har vi professionell barnomsorg där utbildade pedagoger arbetar. Vi har skola med en omfattande läroplan och värdegrund. Vi har ett välfärdssystem, ett skyddsnät inbyggt i samhällsstrukturen. I ett modernt demokratiskt samhälle ska vi dela på ansvaret för att ge barnen en trygg barndom, en trygg nation och framtid.
När oron för krig hänger över oss måste vi minnas att krig inte är oundvikligt. Rädslan kan nästan få en att ta katastrofen för given. Mödrarnas tysta samhällsinsats efter kriget kan inspirera oss och leda oss rätt. Trygga barn är ett immunförsvar mot destruktiva ideologier, våld och krig. De växer upp till vuxna som kan stå emot propaganda och extremism. Kraften som mödrarna osynligt mobiliserade efter kriget kan vi i dag förvalta och mobilisera kollektivt – i hemmet, i skolan, politiken och arbetslivet – för att tillsammans ge barnen en trygg värld och framtid.
Om skribenten
Anna Lindholm är författare och gymnasielärare baserad i Stockholm. Hon debuterade 2015 med “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918” och har sedan dess publicerat flera verk. Hennes senaste bok, “Husmödrar och feminister”, utforskar kvinnors liv på 50-, 60- och 70-talen. Hon inspireras av äldre kvinnors livshistorier och erfarenheter, och hon ogillar nonchalans och respektlöshet mot människor, djur och natur. På fritiden bakar hon surdegsbröd och sjunger gospel.
